Argumentationsanalys - en oenig opposition

I dagens SvD gör Sanna Rayman en fascinerande analys av den rödgröna oppositionens argumentation mot KDs Göran Hägglund i frågan om kvotering, politikers styrande över familjerna och vårdnadsbidraget.

Så osammanhängande och motsägelsefullt som oppositionsalliansen uppträder - och inte bara gentemot varandra, utan även gentemot sina egna förslag så kan det vara svårt att tro att utsagorna är sanna, men eftersom det går att läsa originaluttalandena så inser man att verkligheten överträffar alla tänkbara satirer av makthungriga men substanslösa oppositionspolitiker!

---

Se även tidigare blogg

Om skolmatsupphandlingen på Lidingö

Stadens tjänstemän börjar närma sig slutet av arbetet med att fastställa de kriterier och krav som ska finnas med i den kommande upphandlingen av skolmaten. Eftersom det strider mot EU-regler och svensk lag att publicera de exakta kriterierna i förväg är det bara möjligt att just nu ange inriktningen i stort. Det är dock klart att Lidingöbornas och i synnerhet föräldrarnas bidrag varit av stor betydelse, liksom synpunkter från ansvariga i de olika skolenheterna.

Det ska vara möjligt för en entreprenör att lägga bud på i huvudsak ett skolområde, vilket ökar möjligheterna för mindre entreprenörer att överväga att deltaga.

Jämfört med den dagens avtal handlar det om begränsning av användning av hel- och halvfabrikat så att mer måltider lagas från grunden med bra råvaror. Inslaget av ekologisk mat är svår att reglera i krav på andelar, inte minst därför att tillgången kan variera när mängderna som krävs är stora.
Matsedeln ska inte behöva detaljplaneras långtid i förväg utan ge möjlighet till såväl anpassning till variationer i utbudet på råvaror som tillagning av icke utnyttjad mat följande dag.

Krav kommer att ställas på matmiljön, att erbjuda Bregott som komplement till Lätta och att onödigt socker inte ska förekomma i mellanmål. Givetvis ska inte GMO och antibiotika finns i kött som serveras; inte heller ska röd eller gullistad fisk serveras.

I utvärderingen av upphandlingen är det inte bara fokus på pris utan även på kvalitet. Uppföljningen av upphandlingen ska göras regelbundet och fokusera mycket på kvaliteten.

Upphandlingen kommer att annonseras ut under första kvartalet i år och utvärdering av anbuden ska vara klara före sommaren med beslut om leverantörer i augusti så att de nya avtalen kan gälla från 1 januari 2011.

----

Se även bloggen Bra Skolmat

tidigare bloggar:
Mål för upphandlingen
Lika villkor
Inbjudan föräldramöte
Föräldramöte december 2009

---

Teach first - främst för äldre elever

Enligt en artikel i SvD vill S inte satsa på lågstadielärare utan hänvisar till ett välgörenhetsprogram i Storbritannien -"Teach First" - där studenter på högskolor ställer upp och hjälper skolor i eftersatta områden. Men det man tydligen inte är så informerad om inom S är att detta helt domineras av secondary school, dvs från 11 år och uppåt.

Det som lågstadieläraren ska göra, är inte att undervisa den mer komplicerade matematiken på högstadiet eller i gymnasiet. Det handlar om de fyra räknesätten för att uttrycka det förenklat. För att klara det behövs knappast högskolestudier i matematik - men däremot goda praktiska kunskaper i pedagogik!

Visst är Teach First ett utomordentligt initiativ som även kan locka pedagogiskt begåvade högskolestudenter att bli lärare. Men att ge stöd till vissa eftersatta skolor är inte det samma som att höja standarden i hela landet!

Men det verkar som om S både har insett deras egen skolpolitik barkar käpprätt fel, men i avsaknad av egentliga visioner för skolan kommer man mest med "motförslag" för formens skull.

----

Mer om Sjukförsäkringen och Försäkringskassan

I en ledare i dagens DN resoneras kring förhållanden som kan vara starkt bideragande orsaker till de våldsamma reaktioner som kommit i samband med Alliansregeringens reformering av sjukförsäkringsreglerna.

I en två år gammal rapport från Försäkringskassan framgår att många uppfattar sjukersättning som en rätt kopplad till den egna uppfattningen av arbetsförmågan. Jag skulle vilja tillägga att ännu fler förefaller tro att sjukersättningen är en ersättning som betalas ut på grund av sjukdom och att läkarintyget stadfäster detta. Att intyget handlar om vilken diagnos som är aktuell och att frågan om arbetsförmågan bara är bedömning där Försäkringskassan är den instans som slutligen fattar beslutet, det förefaller ytterst få vara medvetna om.

DN sammanfattar en väg mot tillfrisknande (!) i några punkter:

Det man skulle önska sig är tre ting:

1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.

2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.

3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.

---

Som en kommentar till punkt 2, skulle man ju kunna tänka sig att läkaren intygar det som undersökningar och medicinskt ställningstagande ger täckning för: dvs vilken diagnos det rör sig men inte något specifikt ställningstagande till arbetsförmågan...

---

Tidigare blogg med kommentarer

---

Ett skolpolitiskt credo...

Med anledning av att Alliansregeringen lägger förslag för att rätta till de grundläggande brister som socialdemokratin ställde till med inom skolan under 1980-talet finns anledning att resonera om olika bidragande orsaker till problemen med successivt försämrade resultat i den svenska skolan.

Innan jag går vidare med sådana resonemang är det viktigt att påpeka att det inte handlar om angrepp på den nuvarande lärarkårens ambitioner och personliga kvaliteter - det handlar om problem som det svenska offentliga utbildningsväsendet utsatt dessa individer för. Det innebär att jag även är övertygad om att nuvarande lärarkår både kan och vill vara med i en kvalitetsutveckling samtidigt som både krav och möjligheter ökas för dem som kommer in nya i skolans värld.

Jag blev mycket illa berörd när dåvarande skolminister Persson i en intervju i radio 1988 glatt förkunnade att det var bra att lärarutbildningen satsade mindre på kunskap. Det hela gav ett intryck av att för att vara lärare behöver man inte speciellt mycket kunskap, har man kunskap kan man inte ha bra kontakt med eleverna osv. I och för sig kanske det stämmer om man i sin vision för skolan inte tagit med kunskapsförmedlandet och kunskapsinhämtandet.

Efter många års erfarenhet som lärare på universitetsnivå, och med en och annan kortare kurs i pedagogik relaterat till detta, kan jag inte undgå att reflektera över att det måste vara skillnader både vad avser den pedagogik som fungerar som de bakgrundskunskaper som krävs för att kunna förmedla kunskap. I det ligger ingen värdering att det skulle vara mindre status i att vara lågstadielärare än att vara gymnasielärare.

Med den bakgrunden tycker jag att de mindre barnens lärare framför allt måste vara experter på att lära ut det basala - läsa, skriva, räkna. Behovet av djupa ämneskunskaper är faktiskt sekundärt. För en högstadielärare eller gymnasielärare är det helt andra pedagogiska utmaningar (tonåringar!!) och betydande krav på ordentliga ämneskunskaper.

En annan aspekt på den samlade kompetensen i skolan och utbytet med samhället i övrigt är Sveriges stelbenta yrkesutbildningar på postgymnasial nivå. För att hårddra det hela så utbildar vi lärare i olika ämnen utan forskningsanknytning i just fackämnena. Om forskningsanknytning finns vid lärarutbildningar så är det enbart pedagogisk forskning. För att bli formellt kompetensförklarad som lärare krävs en sådan lärarutbildning. En ingenjör eller biolog som till och med kan ha en doktorsgrad kan inte på ett rimligt sätt inhämta den grundläggande pedagogisk kompetens som är anpassad till individens ämneskompetens. Kanske erbjuda doktorander möjlighet att ha en "pedagogisk strimma" under sin utbildning?

Förutom att ge studenter vid nuvarande lärarutbildningar möjlighet till tillräckligt djup ämneskunskap i de ämnen som de avser att kunna undervisa i, är det alltså värdefullt både för skolan och samhället om fler vägar kan leda in till lärarjobb. Just nu kramar facken "pedagogkompetensen" just därför att det inte finns någon annan speciell kompetens att hänvisa till. För skolan vore det ingen nackdel om individer med lite mer varierande utbildningsbakgrund - men givetvis med en relevant grundläggande pedagogisk kunskap - kan komma ifråga som lärare. För samhället i stort skulle det även kunna innebära att det blir intressantare för fler grundutbildningsstudenter att ägna några år åt forskning; ett problem idag är de mycket begränsade karriärmöjligheterna efter doktorsexamen!

---

Brännpunktsartikel i SvD i december

se även tidigare bloggar: om formell och reell behörighet och om gymnasielektorer

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Aftonbladet, Aftonbladet

---

Lågstadieläreren kommer tillbaka - bra för kompetens och status

Att vara specialist på de yngre åldrarnas pedagogik måste vara en fördel när man har klasser med yngre barn. Det är efterlängtat att Regeringen nu skrotar ytterligare en del av socialdemokratins nedmontering av skolan och lärarnas specialistkunskaper!

Lågstadieläraren återinförs. Tack för det!

---

SvD, SvD

tidigare bloggar: 1, 2, 3.

---


---

Varför har offentliga vårdarbetsgivare högre sjukfrånvaro i personalen?

Både som läkare och kandidat till landstinget finner jag den fråga som Hans Dahlgren, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna, väcker i dagens SvD ytterst relevant: Varför har offentliga vårdarbetsgivare högre sjukfrånvaro i personalen?

Med egna erfarenheter från Stockholms Läns Landstings sjukvård - och dess administration - under årens lopp såväl som aktuella insikter i administrationen i flera andra landsting så går det inte att undvika att diskutera organisationsformen.

I många avseenden är landstingsorganisationen en blind organisation. Enskilda verksamheter har ytterst små möjligheter att påverka sin egen organisation därför att beslut silas igenom en hierarkisk organisation som även gör att den högsta politiska ledningen i praktiken inte kan överblicka effekterna av de beslut som fattas och om olika befattningshavare fattar beslut som är i enlighet med intentioner. Med detta menar jag inte att det skulle vara ondsinta människor som med avsikt fattar beslut som varken gagnar patienterna eller skattebetalarna. Tvärtom, vårdpersonal av olika kategorier är förvånansvärt uthålliga och lojala, beslutsfattare på nivåer nära patienterna gör enorma insatser för att påverka utvecklingen i positiv rikting, men ändå är det enorma problem, inte bara med sjukfrånvaron. Varför har stora sjukhus fortsatt att gå med kraftiga underskott? Varför känner chefer ute i "sjukvårdens frontlinje" vanmakt? Och hur lätt är det för dessa chefer att undvika att sprida en anda av vanmakt och hopplöshet?

Min slutsats, baserad på lång erfarenhet av hur det i praktiken går till, är därför att det faktiskt är landstingens organisation som är för stor och för hierarkisk. Jag betvivlar att en privat vårdgivare som (hypotetiskt!!) tog över hela sjukvården i Stockholms Läns Landsting skulle lyckas bättre om inte organisationen gjordes om drastiskt!

Tyvärr är inte landsting i allmänhet kända för att vara positiva och goda arbetsgivare. Jag är övertygad om att det också har sina rötter i den gigantiska, hierarkiska organisationen.

Den svåra frågan är hur organisationen kan förändras utan att verksamheten - den patientanknutna vården - äventyras! Fredrik Reinfeldt har tidigare angivit en färdriktning som är värd att prövas:

Ökat inflytande över den egna arbets­situationen är ett annat ofta återkommande önskemål bland välfärdens anställda. Vi ser det som självklart att medarbetarna måste få ett större inflytande över sin arbetssituation och det finns flera olika vägar att nå dit. En mångfald av olika arbetsgivare och alternativa driftsformer är en väg, men det måste även gälla inom den offentligt drivna verksamheten.

---

Se även bloggen Magnus tycker

Min tidigare blogg

---

Sjukförsäkringsdebatten, Lidingö Hospice - saklighet eller populism; facit

I dagens SvD berättas om ett inslag i Rapport där man tagit ny kontakt med några kvinnor som i december intervjuats om sin oro inför de nya reglerna.

Sammanfattningsvis blev det inte som oppositionen utmålade det. Försäkringskassan konstaterar att bedömningar av cancersjukas arbetsförmåga inte bedöms strängare nu än tidigare. Inte ökar det oppositionens trovärdighet...

Lokalt på Lidingö har S varit drivande i en kampanj som går ut på att vi moderater skulle vara på väg att lägga ner en avdelning på sjukhemmet som bedriver hospice-verksamhet. Man har även påstått att verksamheten har varit avancerad (dvs läkarledd och under Hälso- och Sjukvårdslagen) och inte basal (som i och för sig har möjlighet till läkarkonsultationer och som lyder under Socialtjänstlagen). Att den läkare som landstinget ställt till förfogande som konsult inte förstått att en sjukvårdshuvudman (landstinget) inte kan skicka en remiss för fortsatt sjukvård till en kommunal inrättning visar bara på okunskap om vad Hälso- och sjukvårdslagen lägger för ansvar på sjukvårdsinrättningar och läkare som arbetar inom dessa.

Sammanfattningsvis har en oberoende utredning target="blank" klarlagt förhållandena och pekat på oklarheter om ansvar mm samt hur verksamheten bättre kan förankras som basal palliativ vård och personalens kompetens komma fler Lidingöbor till del.

---

På ett sätt är det uppmuntrande att politiken är så bra att oppositionen måste hitta på något att opponera mot. Men djupare sett är det ett farligt spel S sysslar med: det undergräver demokratin och ger viss legitimitet åt andra politiska rörelser där man i syfte att vinna väljare och makt är beredda att gå långt ifrån vad som är sant. Har S inga egna förslag som tål dagens ljus?

---

se även tidigare bloggar

om sjukförsäkringen: 1, 2, 3, 4

om Lidingö Hospice: 1, 2

---

Vårdnadsbidrag på Lidingö - hur gick det 2009?

Lidingö införde hösten 2008 helt vårdnadsbidrag för föräldrar som inte utnyttjar annan skattefinansierad barnomsorg eller andra offentliga understödsformer i enlighet med lagen. Socialdemokraterna utmålade detta som förskolornas undergång - tydligen hade man inte större förtroende för kvaliteten i den verksamheten än att man trodde att föräldrar skulle lämna de offentligt subentionerade institutionerna som en man.
Så blev inte fallet. I de allra flesta fall handlar det om föräldrar som förlänger tiden med det egna barnet med några månader.

Detta är den stora skillnaden mellan moderater och socialdemokrater: tilltron till de enskilda individerna, här familjerna, att fatta beslut om hur vardagen ska se ut. Familjedaghem (numera kallade Pedagogisk Omsorg) och Förskolor erbjuder verksamhet av hög kvalitet, men det är inte orimligt att ge föräldrar förbättrade möjligheter att under längre tid än föräldrapenningen tillåter ta ansvar för sina egna barn.

Under 2009 utbetalades i genomsnitt 31 vårdnadsbidrag varje månad, dvs i genomsnitt var det varje månad 31 barn som togs omhand på ett individuellt sätt. Det är inte många - i Lidingös barnomsorg finns ungefär 2900 barn (uppskattningsvis ca 1200 i åldrar motsvarande vårdnadsbidragets åldersgrupp).

Vårdnadsbidrag är en viktig valfrihetsreform, inte för att den berör många, utan för att den ger fler möjligheter - helt enkelt ökar mångfalden och möjligheterna!

---

Se även tidigare blogg och Paul Lindquist

Inte utan inflytande

Med all rätt är Paul Lindquists blogg en av de moderata toppbloggarna i landet.

Min fågänga tillfredsställs dock högeligen av att min egen blogg från en initial 53:e plats (av 190 moderata bloggar) under veckan klättrat upp till position 47 på "politometern" (nr 440 av alla politiska bloggare). Det är roligt som lokal- och fritidspolitiker att vara med i så fint sällskap!!

---

Arbetet mot mobbning - en grundbult i skolan

Att känna trygghet i skolan är en grundförutsättning för framgångsrikt lärande, det framgår inte minst av de moderata ledorden kunskap, frihet, trygghet.

På Lidingö har vi satsat på ett långsiktigt arbete för att minska mobbningen. Under våren hoppas vi få svar på om det arbete som lagts ner börjat få effekt. Om det inte är fallet, måste vi givetvis överväga hur arbetet ska förändras.

Ämnet mobbning är även aktuellt i riksdebatten därför att Skolinspektionen publicerat en rapport med mycket nedslående resultat. Utan att ha haft möjlighet att granska den i detalj, väcker presentationen i massmedia såväl som Skolinspektionens egen sammanfattning en rad frågor. Dels anger man att man huvudsakligen valt ut "problemskolor" och dessutom uppenbarligen några som man ansåg skulle vara "goda exempel" och funnit att problemen finns på båda hållen. Dels ger beskrivningarna intrycket att det man funnit är generellt för hela landet.

Man måste ta med i beräkningen att 50 skolor är en mycket liten del av alla skolor som finns i landet. Har man dessutom valt ut huvuddelen bland dem med kända och svåra problem, så är det allvarligt att man går ut med information som media tolkar som "tillståndet i landets skolor" (DN, SvD, Aftonbladet, Expressen).

Det är allvarligt att massmedia sprider en falsk bild av läget, det är ännu allvarligare att en statlig myndighet så starkt bidrar till att skapa en sensationell eländeshysteri! Därmed inte sagt att mobbning är ett allvarligt problem som behöver åtgärdas - tvärtom: ingen elev ska behöva bli kränkt i skolan, skolan måste ta allvarligt på sådana misstankar.

Jag har tidigare kritiserat Skolinspektionen (a, b, c) för att ensidigt stirra på hur paragrafer efterlevs, snarare än att se hur det går i verkligheten. I presentationen av den aktuella rapporten förefaller man även ha samtalat med elever, föräldrar och lärare - inte bara bläddrat i dokumentationen och jämfört med paragrafer i skollagen. Det är i så fall ett stort framsteg! Däremot verkar en rad av punkterna i den sammanfattande kritiker omfatta just formalia brister. Om huvuddelen av kritiken mot de 48-49 "dåliga" skolorna avser just formalia och mindre av hur det fungerar i verkligheten, då ger rapportens presentation en mycket skev bild av dessa skolor.

---

Miljöpartiet och verkligheten - igen

Vad är en miljöpolitik som tål verklighetens ljus? Frågan borde ställas oftare - inte minst av media.

I dagens SvD skriver PJ Anders Linder om de svindlade gapen i MPs politik på energiområdet.

Att snabbavveckla kärnkraften leder till stort bortfall av elenergi som enligt MP ska ordnas med energisparande och vindkraft. Men man saknar ett trovärdigt scenario för hur sparandet ska gå till – och redan regeringens mål för hur mycket vindkraften ska byggas ut är orealistiskt högt.

---

Se även Sofia Arkelstens blogg om den nya skriften om framtiden där hon formulerat sig i klimat- och miljöfrågor.

---

Jag har tidigare resonerat om MP i Stockholm där man resonerar i surrealistiska termer om hur invånarna ska tvingas till underkastelse...

---

Att tänka rätt och att tänka fritt

Det har varit en vecka med mycket diskussioner om vart Moderaterna är på väg avseende jämställdhet. Somliga som anser sig vara företrädare för feminism tycks förorda "positiv särbehandling" och olika former av politiska tvång.

I dagens SvD skriver Maria Ludvigsson kloka tankar om detta. Partisekreteraren Per Schlingman har i en intervju i Veckans Affärer uttalats sig för lagstiftning. Men, som Paul Lindquist träffsäkert påpekar, så har Schlingman inte fått stöd för sin linje av partiet, tvärtom - det har blivit nedröstat. Det här tyder på att problem med bristande respekt för den demokratiska processen i partiet.

Ett annat och minst lika allvarligt problem är bristen på förståelse för bristerna i kollektivistiska förhållningssätt och att alla former av "positiv" särbehandling innebär att andra individer får en negativ särbehandling - att sållas bort på grund av till exempel det egna könet.

Ludvigsson för ett intressant och viktigt resonemang om äganderätt och om det är legitimt för politiken att sätta sig över ägarnas ansvar och rättigheter.

Det finns ett förhållningssätt som är bredare och mer allmängiltigt än det feministiska, och det är det humanistiska. Då ser man varje individ som lika värd. Då är varje diskriminering av en individ på grund av kön fel, inte bara då en kvinna diskrimineras. Att ha en humanistisk inställning innebär inte att man kan acceptera orättvisor, men det innebär att man inte kan blunda för vissa orättvisor.

Må vara att Schlingman tänker fritt, men det innebär inte med automatik att det är rätt tänkt!

---

Se även Kent Persson och Presidiebloggen FMSF

Hinder för transporter är inte lösningen!

I dagens SvD ger Per Gudmundson en betraktelse över bilen och olika politiska synsätt på bilismen. Där finns mycket mer eftertanke än de i gårdagens SvD framförda tankegångarna hur man ska skapa hinder för den fria rörligheten. Det framkommer där att Carin Jämtin (S) är för höjda hinder och Yvonne Ruwaida (MP) medan Ulla Hamilton (M) är realist. Medan vänsteroppositionen fortsätter att bara fundera över isolerade detaljer ser Moderateran och Alliansen till helheten. Hamilton hänvisar till samarbete i regionen och därmed behovet av att inte bara isolera frågan till Stockholms Stad.

Givetvis ska infrastrukturen - dvs vägar och även förutsättningar för kollektivtrafik - utvecklas för att underlätta rörligheten i regionen. Som kollektivtrafiken är uppbyggd idag (och kommer att förbli under överskådlig framtid) är kommunikationen in till och ut ifrån Stockholms City helt prioriterad. För de individer - och familjer - som inte passar in i det mönstret är det inte ovanligt att kollektivtrafiken inte är ett realistiskt alternativ.

Förutom skillnaden i helhetssyn mellan Alliansen och vänsteroppositionen finns också en ideologiskt betingad skillnad i människosynen: i alliansen har man mer fokus på att se individer som har legitima behov, inom vänstern ser man bara kollektiv som ska fösas i olika riktningar.

I illustrationen till tankarna om "utökade" trängselskattezoner finns det tecken på fortsatt tunnelseende bland planerare. Dels anges det att avgifterna avser att handla om "köra i" zonerna, inte att passera vissa ställen, dels har man som vanligt isolerat Lidingö som en egen enklav, utan direkt förbindelse med övriga ytterzonen... Ytterligare en aspekt som måste granskas kritiskt, det är om analyserna bygger på de undermåliga utvärderingar av nuvarande system som baseras på att jämföra antalet passager under betalstationerna, inte på den verkliga utvecklingen av trafiken inom respektive utanför dessa barriärer.

---

Att även ta hänsyn till individers behov av transporter är inte det samma som att ignorera behoven av en god miljö. Att ignorera individers behov av transporter i en dynamiskt växande region är däremot ett sätt att skapa problem, även miljömässigt!

---

Duglig Alliansregering räddade SAAB!

Till skillnad från socialdemokraterna som skrikit sig hesa för att skattebetalarna skulle ta över biltillverkningen i Trollhätta har Alliansregeringen visat sig särdeles regeringsduglig i denna fråga. I dagens SvD och DN berättas om en svensk utredning som påvisat en koppling mellan ryska ägarintressen i Spyker och organiserad brottslighet - en utredning som ledde till att det blev tillfälligt stopp i förhandlingarna mellan GM och Spyker.

Sedan är frågan om SAAB-Spyker kommer att klara sig i framtiden. Jag har bott och arbetat nära de tidigare Rover-verken i Birmingham - där hindrades en konkurs av inhemska investerare, men några år senare var ändå konkursen ett faktum. Och även då hade kinesiska investerare trotts vara räddningen (se tidigare blogg). Men skillnaden är att Rover inte var en innovativ biltillverkare och att alla modeller var föråldrade och inget nytt fanns utvecklat. Att affärsidén för SAAB-Spyker omfattar även utveckling och försäljning av know-how inger därför hopp om att det kan finnas en god framtid!

Men det var inte Mona Sahlin, Tomas Östros och den samlade vänsteroppositionens förtjänst med förslag till statligt övertagande eller pock på andra överilade åtgärder. Det kanske kunde ge intryck av handlingskraft för stunden, men kommer väljarna att belöna opportunisterna?

---

Lidingö Tidning halveras

I brev till prenumeranterna informeras nu om att Lidingö Tidning halveras - det blir bara en tidning i veckan med utgivningsdag fredag flankerat av ett avgiftsfritt annonsblad på måndagar.

Web-sidan förefaller ha avsomnat - inget verkar ha hänt där sedan årsskiftet.

Man må ha haft synpunkter på en i vissa fall något otillräcklig faktakontroll, men den lokala informationen och debatten på Lidingö är betjänt av en lokal tidning som bevakar och belyser. Jag hoppas därför att halveringen inte även omfattar kvaliteten och bredden i bevakningen.

Av brevet till prenumeranterna framgår inte när neddragningen sker, bara att återbetalning av del av prenumerationsavgiften måste begäras före februari månads utgång; alternativet är 4 månaders förlängning om 12 månader återstår av prenumerationen (2 månader om 6 månader återstår)

---

Se även Paul Lindquist

---

Den sårade oskulden

I dagens DN skriver Veronica Palm (S), Gunvor G Ericson (MP) och Emil Broberg (V) att Fredrik Reinfeldt (M) medvetet misstolkar vänsteroppositionens förslag till förändringar i sjukförsäkringen.

Med tanke på den debatt om Alliansregeringens reformer som drivits hårt av oppositionen är det svårt att förstå indignationen - där har man inte sparat på krutet när det gäller misstolkningar. Förslaget från vänsteroppositionen är oklart och otydligt - hur de av Alliansregeringen angivna konsekvenserna skulle undvikas framgår inte, hur gärna Palm, Ericsson och Broberg än argumenterar.

I Sydsvenskan noteras att det finns en bred majoritet i Riksdagen att lämna det gamla systemet som är avgjort sämre för enormt många fler.

I Uppsala Nya Tidning redogör Erik Ullenhag för bakgrund och utformning av Alliansregeringens reform. Viktig är grundinriktningen med arbetslinjen och reellt rehabiliteringsstöd, men också inställningen att misstag och eventuella tolkningar från myndigheters sida som gör att individer i kommer i kläm ska åtgärdas - det inger förtroende.

---

Tål Mona Sahlins vänsteropposition granskning?

I dagens SvD ifrågasätts hederligheten i Sahlins "retorik". Den nuvarande vänsteroppositionen skulle enligt Sahlin vara den som låg bakom tidigare sanering av statsfinanserna på 90-talet. Men riktigt så enkelt är det inte:

"Det var med andra ord inte tack vare dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman som finansminister Göran Persson den 5 april 1995 kunde meddela riksdagen att ”ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen sänks till 75 procent”. Än mindre hade Lars Ohly, Peter Eriksson eller Maria Wetterstrand med saken att göra."

...

"Samarbetet var en tagg för många inom borgerligheten, men när det begav sig kunde också Carl Bildt se ljusglimtar i överenskommelsen – åtminstone enligt riksdagsprotokollet från debatten:

'Om jag uppfattade det rätt vill man sänka ersättningen i alla försäkringssystem till 75 procent. Är det rätt? Jag ser att Göran Persson nickar. Det är bra. Det är moderat politik.' ”

---

I dagens DN skriver Fredrik Reinfeldt och Cristina Husmark Pehrson en kritisk analys av oppositionens förslag till sjukersättning:

Om 58-årsgränsen skulle bli verklighet kan dessa personer inte få sjukpenning då de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De kan heller inte ta ett anpassat arbete. Möjligen skulle de kunna få den nya partiella ersättningen. Om en person saknar SGI och är yngre än 58 år innebär detta att personen får maximalt en 75-procentig partiell ersättning, vilket ger 6 360 kronor per månad. Det innebär i så fall att dessa personer får sänkt ersättning med 2 120 kronor i förhållande till dagens lägstanivå om 8 480 kronor.

...

Oppositionen lyckas med sitt förslag om sjukförsäkring att urholka arbetslinjen och slå sönder den sjukförsäkringsreform som lett till stora framgångar i att bryta det långvariga utanförskapet. De skapar kraftigt ökade kostnader i sjukförsäkringen som måste finansieras genom höjda skatter eller nedskärningar i välfärden. Allt detta samtidigt som de sänker ersättningen för några av de mest utsatta i vårt samhälle. Alternativen inför höstens val blir allt tydligare.

Svaret på frågan om oppositionens förslag tål granskning börjar få sitt svar...

---

Se även Paul Lindquist, Paul Lindquist

---

Ökat inflytande för verksamheterna - det är pudelns kärna

I dagens DN anges Fredrik Reinfeldts idé om att personal inom vård, omsorg och skola måste få mer inflytande som ett "luftigt löfte" och ett riskabelt löfte. Artikeln bygger på en debattartikel av Fredrik Reinfeldt dagen innan

Ändå är inriktningen den enda rätta. Tag sjukvården i Stockholms Läns Landsting som ett exempel. Till stora delar mycket högklassig sjukvård, men oerhört svårt att få kostnadskontroll. I vissa delar är uppenbarligen kvaliteten även satt ifråga.

Med egen mångårig erfarenhet av landstingssjukvårdens administrativa uppbyggnad är det inte svårt att se den sannolikt starkaste faktorn mot både medicinsk och omvårdnadsmässig utveckling samtidigt med den närmast totala bristen på ekonomisk kontroll. Den faktorn är det enorma avståndet mellan utövare och politiska beslutsfattare. En mindre enhet, som oftast har tydliga mål och i bästa fall även en verklighetsanknuten budget, är en av många enheter inom en kliniken. Ett flertal kliniker utgör vanligen en division och divisionerna samlar ihop sig till sjukhusledningen. Sjukhus och primärvårdsområden börjar sedan närma sig landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse.

Stockholms Läns Landsting sägs vara Sveriges största arbetsgivare - eller var det i varje fall tidigare. Självklart kan inte varje enskild vårdenhet ha en direktlinje till hälso- och sjukvårdspolitikerna - det blir ännu ohanterligare. Vårdval Stockholm har givit invånarna betydligt större inflytande och tillgänglighet, men anordnarna inom den landstingsdrivna vården har ytterst små möjligheter att göra de förändringar som skulle gagna både patienter och skattebetalare.

Parallellen med vad som skett inom förskola och skola är viktig även om det är mer komplicerat med sjukvården. De flesta privata familjedaghem, förskolor och skolor har kommit till just genom engagerade individer som vill göra mer än vad den "tröga" offentliga organisationen klarar av. Existensen av förskole- respektive skolpeng har varit helt avgörande för denna positiva utveckling, vilket också kan skönjas i artikeln i DN.

Inom sjukvården är det emellertid ett problem: "pengens storlek" varierar oerhört mycket mer än skolpengen: hälsoproblemens svårighetsgrad och typ kräver mycket olika slag av utredning och behandling - och det innebär att på något sätt blir det den aktuella vårdenheten som också i hög grad bestämmer taxan. Ett klassiskt exempel på 1990-talet var när flera kliniker upptäckte att tilläggsdiagnosen "infektion" (vilket kan vara en förkylning) ökade intäkterna betydligt. Således var det systemet klart utgiftsdrivande. Å andra sidan slutade landstinget att betala när ett visst antal patienter passerat kliniken, men enheten måste ändå tillhandahålla vård för dem som hade behov.

Här finns alltså mycket att göra för att frigöra vården - samtidigt som någon form av balanserad kostnadskontroll måste utvecklas.

När det gäller skola och förskola har vi på Lidingö kommit långt med det pengsystem som finns sedan flera år. Dock förekommer det fortfarande att de kommunala verksamheterna centralstyrs, vilket i praktiken verkar mycket hämmande på initiativkraft och utveckling. Som moderat lokalpolitiker ser jag därför Fredrik Reinfeldts idéinriktning som ett starkt stöd att fortsätta arbetet på att ge de kommunala verksamheterna större frihet!

Vem vann TV-debatten?

----

SvD, Kent Persson, Maria Abrahamsson

----

Från dn.se

----














Expressen: