onsdag 4 november 2009

Vad används resurserna till?

Brännpunkt i SvD belystes på onsdagen att det inte är mängden resurser som avgör hur väl skolan fungerar. Även Mats Gerdau belyder problematiken på sin skolblogg. Det är inget nytt för den som följt med i vetenskaplig pedagogisk forskning, medan de som förlitar sig på Skolverkets politiskt grundade uppfattningar med förnyad kraft ropar på förstatligande.

Kan det verkligen bli bättre att avlägsna inflytandet över skolan ännu längre från verkligheten? Ja, kanske i vänsterstyrda kommuner där politikerna vill detaljstyra allt. Men i framgångsrika skolkommuner lämnar vi politiker så mycket vi kan kan åt professionen.

Eftersom skolmaten är en fråga som är mycket viktig både för elever, lärare och föräldrar arbetar jag för att tjänstemän och politiker på Lidingö ska lämna ifrån sig frågan till dem det berör. Kostnaden? Tja, nu får ju skolorna betala utan att ha något reellt inflytande...

När det gäller den ännu viktigare frågan om alla elever som går ut skolan utan fullständiga betyg, så måste politiken fokusera på sina huvudområden: mål, medel och uppföljning. Målet måste vara att så många som möjligt (100% som inriktningsmål eller vision) ska ha godkända betyg i alla ämnen. Medel måste finnas för att nå dit, men som kan utläsas både av dagens debattartikel och av internationell forskning så är det inte obegränsade resurstillskott, utan att veta vad som har bäst effekt - t ex elevers tid med lärare!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant att du nämner skolmaten. Artikelförfattarna menar att resurserna ökat för skolan. Hur mycket av dessa resurser går till skolmat, lokalhyra (som betalas tillbaka till kommunfullmäktige, eftersom skolan finns i deras lokaler) och andra interkommunala kostnader. Hur mycket har resurserna ökat TILL UNDERVISNINGEN?

Lars Björndahl sa...

Artikelförfattarna uttalar sig om hur det ser ut i olika kommuner i Sverige. I alltför många av dessa får inte professionen mycket att säga till om. På Lidingö får skolorna - kommunala eller fristående - samma peng per elev. Då ges ett stort ansvar till skolorna att fatta beslut om hur resurserna ska användas. Det finns ett stort undantag. 2006 gjordes upphandling av mat till kommunala skolor och äldreförvaltningen. För de kommunala skolornas del belastas skolorna (dvs skolpengen) med dessa kostnader utan att skolorna har något direkt inflytande.

Ekonomiskt innebar den centrala upphandlingen att kostnaderna för skolmaten sänktes. Därmed ökade alltså utrymmet för UNDERVISNING, men skolorna gavs inte möjlighet att väga kostnader och kvalitet - dessutom är deras reella inflytande marginellt, eftersom "makten" över maten inte är decentraliserad.

Resurstillskott till skolorna på Lidingö har skett via två vägar, dels får varje verksamhet resurser i form av ersättning per elev (skolpeng), vilket innebär att stora resurstillskott skett där antalet elever ökat. Dessutom har pengen som sådan ökad med 8,1 % sedan 2007. Ser vi tillbaka till budgeten för 2006 så har skolsektorns totalt ökad med 148 miljoner kronor.

Om skolorna inte skulle betala sina lokalkostnader med medel från skolpengen, så skulle skolpengen behöva vara mycket lägre. I och med att verksamheterna ser vad lokalerna kostar så ges större valmöjligher: hur kan lokalerna utnyttjas mer kostnadseffektivt. Med centralt betalda lokaler finns inte den möjligheten att genom effektivare lokalutnyttjande få mer resurser till UNDERVISNINGEN.

Men resurserna är ändliga - den moderata inställningen är att verksamheterna är bäst på att prioritera och vi vill ge dem så stort utrymme som möjligt. Politikens uppgift är att ange inriktning, anvisa medel och följa upp. Lidingöelevernas resultat är mycket goda i jämförelse med hela landet, men vi politiker nöjer oss inte med höga snittvärden - vi kommer att följa upp hur skolorna arbetar för att alla elever som går ut grundskolan ska fullständiga betyg!