lördag 12 december 2009

Prioritera anti-mobbningsarbete eller dokumentutveckling?

I dagens SvD finns en artikel som fokuserar på bristen på program mot mobbning. Uppgiften att 9 av 10 skolor saknar program för aktivt arbete mot mobbning.

Det är mycket allvarligt om det är så. Men innan 90% av skolorna brännmärks som mobbningspositiva är det viktigt att fundera över om det kan finnas utrymme för alternativa tolkningar.

Det går inte att utesluta att Skolinspektionen i sin rapportering gör samma strikta tolkning som föregångaren Skolverket gjorde vid sin senaste inspektion på Lidingö våren 2008 (innan Skolinspektionen lösgjorts från Skolverket). I rapporten uttrycktes då att några skolor saknade plan för likabehandlning, men vad ämbetsverket menade (i lekmannatermer) var att likabehandlingsplanerna inte uppfyllde alla formella krav. Det må vara formellt juridiskt korrekt, men avspeglade inte verkligheten - och bristerna i formalia gick snabbt att åtgärda, eftersom det finns aktiva likabehanlingsplaner i alla Lidingös skolor.

En annan aspekt som bör nämnas i sammanhanget är Skolverkets rapport om olika antimobbningsprogram, där slutsatsen var att de är dyra och saknar vetenskaplig grund. Men en granskning av Skolverkets rapport visade att ovetenskapligheten låg i att ingen teori presenterades som grund för respektive program. Någon utvärdering av effekten hade man inte gjort. Det har däremot Brottsförebyggande Rådet gjort, och presenterat resultaten betydligt mer kondenserat och koncist än Skolverkets förkastelsedom.

Det allvarligaste i den refererade artikeln i SvD är uppgiften om skolor som inte reagerar när elever eller föräldrar ber om hjälp med mobbning. Skolan måste ta alla sådana signaler på allvar! Det kom signaler till utbildningsnämndens moderater för några år sedan och vi tog initiativ för att stimulera och effektivisera arbetet mot mobbning. Bland annat ledde det till att skolor förbättrade informationen till elever och föräldrar.

En slutsats är därför att om skolan inte lyssnar finns även möjligheten att kontakta ansvariga politiker - något som i bästa fall kan leda till åtgärder för att förbättra det som inte fungerar som det ska! Barn- och elevombudsmannens hjälp handlar mest om skadestånd till den drabbade, medan den politiska nämnden givetvis ska se till att systemen (rutiner) förändras.

---

2 kommentarer:

norah4you sa...

Problemet är att det inte finns utrymme för alternativa tolkningar. Tolkningen som finns i SvD har varit känd i många år både i lärarkårer och bland föräldrar.

Stor orsak att problemet uppkommit, ligger i att föräldrar idag inte alls tar samma ansvar för att ge sina barn normer och regler som de, barnen, kan ha med sig i skolan. Mobbning fanns även förr, men nu när läraren utöver sina tidigare arbetsuppgifter måste vara vikarierande förälder till elever, ersätta psykolog och ofta också avsaknad av skolsköterska.

Med den oro som föreligger i de flesta klassrum idag, så är det inte konstigt att lärare som ofta inte får stöd av rektor för att få stopp på mobbning till slut inte ser någon möjlighet att hinna se, det finns säkert sådana som inte vill se, allt som händer i klassrummet, korridoren, uppehållsrummet, skolgården o.s.v.

Många mobbningplaner, där de finns, är också bara vackra ord på papper. Ord som mer stöder mobbaren än de mobbade eftersom det aldrig går att bara tala samman eleverna för att få stopp på mobbningen. Det enda som hjälper är att varje gång någon mobbar, så skall förälder ringas upp och vid upprepad mobbning skall förälder till den som mobbar ALLTID få kravet på sig att komma till skolan. Om det ändå inte hjälper, så kan man pröva med att sätta mobbaren i ettans klassrum. Kan i vissa fall vara effektivt. När inte det hjälper, så skall man inte dra ut på situationen så att den blir ännu olidligare för den mobbade. Flytta snabbt på mobbaren oavsett vad mobbarens förälder säger. Kom ihåg att det inte är mobbaren eller understödjarna som avgör vad som är mobbning. Inte heller rektor eller lärare. En som är mobbad skall alltid stödjas. Inte som idag ifrågasättas eller få sina hemförhållanden ifrågasatta. 'Lätta lösningar' kostar mer på lång sikt!

Lars Björndahl sa...

Hej!
Du är mycket kategorisk i dina uttalanden.

Det jag reagerar främst mot är att byråkrater kategoriskt uttrycker att om inte ALLA formalia är uppfyllda, då finns INGEN likabehandlingsplan.

Den beskrivning du ger om en hopplös och uppgiven lärarkår, rektorer som inte bryr sig och föräldrar som inte insett sitt privilegium och ansvar att ge sina barn referensramar för ett respektfullt liv, stämmer inte med min erfarenhet. Som lokal skolpolitiker har jag visst fått signaler om skolor och skolledare som förringat existerande problem, men just genom att driva på att alla skolor måste arbeta aktivt mot mobbning, så har förbättringar skett. Det är med den bakgrunden jag säger att skolor får inte låta bli att agera när elever eller föräldrar berättar om problem. Det politiska arbetet ska inte handla om att detaljstyra skolans dagliga arbete (det gör lärare och rektorer mycket bättre utan klåfingriga politikers glada amatörviljor) utan att ange riktlinjer, anvisa medel och, sist men inte minst, att göra uppföljningar. Det senare är tyvärr ganska nytt inom den offentliga sektorn men inte mindre viktigt för det.