tisdag 22 december 2009

Rätt väg om sjukförsäkring och arbetsförmåga

Oppositionen rasar - Alliansregeringen förtydligar och klarlägger. All demagogisk svartmålning av förändringar i sjukförsäkringen faller på hälleberget.

De som fortfarande tror att vänsteroppositionen har något alternativt förslag bör lämpligen analysera alla skuggbudgetar!

All heder åt Cristina Husmark Pehrson och Sven Otto Littorin som på måndagen visade beslutskraft och regeringsduglighet - klara regler för vilka ersättningsnivåer som ska gälla och hur de ska fastställas.

---

SvD, SvD, DN, Expressen, Aftonbladet,

SvD 23/12:
"Försäkringskassan visar: arbetslinjen fungerar"

---

8 kommentarer:

Fred Torssander sa...

Att införa Reganomics workfare, ålagt arbete utan anställning och på diskriminerande villkor vad gäller lön och andra rättigheter - till exempel rätten till semester - var ett solklart brott mot ILO-konventioner som Sverige undertecknat. En ILO-rapport från 2001 heter också mycket riktigt "Workfare tendencies in Scandinavian welfare policies".

Det finns dock inga konventioner som förbjuder den nu aktuella modellen, vilken borde kallas sickfare, då ingen tidigare kunde föreställa sig att någon regering skulle komma på idén.

Lars Björndahl sa...

Du blandar ihop ett och annat. Massor av människor har "sjukpensionerats" för att dölja arbetslöshet, andra har förpassats till utanförskap därför att det funnits ett oöverstigligt gap mellan försäkringskassa och arbetsförmedling.

Sjukskrivning ska inte vara till för att förmena människor hjälp till rehabilitering eller för att dölja arbetslöshet. Notera att socialdemokraterna skriker högt om förändringarna, men i det tysta inte har något annat förslag för att hjälpa människor med arbetsförmåga tillbaka från utanförskapet. Men man är tillräckligt cyniska för att tillåta sig att skrämma upp människor i onödan, fastän man själv inte har någon annan lösning...

Glöm inte att Sverige har en av de friskaste befolkningarna i Europa men samtidigt en av de mest sjukskrivna befolkningarna. Det går inte ihop. Om de som är verkligt arbetsoförmögna ska kunna få den välfärd de behöver, så måste de som kan arbeta. I den föregående högkonjunkturen lyckades socialdemokratin inte få fler i arbete - det var viktigare att skapa biståndsberoende!

Fred Torssander sa...

Det är självklart att "Sjukskrivning ska inte vara till för att förmena människor hjälp till rehabilitering eller för att dölja arbetslöshet."

Det är däremot inte självklart att sjukskrivna skall friskskrivas till arbetslöshet utan att få arbetslöshetsunderstöd.

För det första är det läkarens, inte brunhögerns bedömning av patientens tillstånd som borde vara det avgörande. Alternativet är att staten korrumperar läkarkåren.

För det andra har regeringen (dock inte nödvändigtvis riksdagens ledamöter) skyldighet att tillämpa grundlagens skrivning: "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet."
I fall regeringen inte längre kan tillämpa lagen bör de se till att den ändras. Dock innehåller det nya förslaget till grundlag i stort sett samma text i detta stycke.

För det tredje gäller FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och de ILO-konventioner som Sverge ratificerat till dess att ratificeringen upphävs. Märk väl att USA inte har undertecknat dessa och att detta var förutsättningen för Reaganomics däröver skulle vara laglig.

Workfare är ett brott mot FN-deklarationen och mot flera ILO-konventioner. Att anvisa sjukskrivna - plötsligt friskblivna genom politiska beslut - till workfare är givetvis inte heller acceptabelt.
Fast än så länge vågar brunhögern inte visa sin rätta färg genom att föreslå att grundlagen ändras och Sverige säger upp ratificeringen av FN- och ILO-konventioner.
De föredrar helt fegt att fortsätta genom de små stegens tyrrani.

Lars Björndahl sa...

Hej igen!
Den centrala frågan som du förbigår är att det faktiskt inte rör sig om att "friskskriva" personer utan arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Det handlar om att inte felaktigt skicka människor till utanförskap genom att sjukskriva när det finns arbetsförmåga.

Att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning osv, innebär inte med automatik att det finns en obegränsad rätt till olika bistånd, i synnerhet inte till sjukersättning när arbetsförmåga finns. Den text du citerar kan i allra högsta grad användas som stöd för Alliansregeringens rakryggade arbete för arbetslinjen och mot biståndsberoende.

Att en person varit sjukskriven länge är inte det samma som att individen är sjuk och till följd av det inte förmögen att arbeta alls. Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att det för den enskilde läkaren i många fall - i synnerhet vid långtidssjukskrivning - är oerhört svårt att bedöma arbetsförmågan. Det formellt viktiga som patientens läkare gör, är att intyga vilket sjukdomstillstånd patienten har (verifierat med olika mer eller mindre objektiva undersökningar) och sedan är det faktiskt Försäkringskassan som avgör rätten till sjukersättning. Det är därför det är så väsentligt att Försäkringskassan, dess medicinska experter och utredningar av rehabilitering kompletteras med Arbetsförmedlingens arsenal av möjligheter till stöd för en återgång i arbetslivet. Detta har hittills inte fungerat. Massor av människor med möjligheter att hjälpas till fortsatt förmåga att själva försörja sig har "tippats" på biståndsberoendet!

Fred Torssander sa...

Det som brunhögern undviker är alltid rätten till arbete - och att med arbete menas anställning. Att den nuvarande regeringen har döpt om åtgärderna till "Jobb- och utvecklingsgarantin" kan möjligen tolkas som en anpassning till verkligheten. Ordet "jobb" saknar till skillnad från "arbete" etablerad definition och regeringens workfare kan därmed sägas vara lagligt, eller åtminstone inte något brott mot grundlagens bokstav.

När det gäller Försäkringskassans bedömningar så sker dessa utifrån regeringsdirektiv, inte utifrån någon objektivt medicinskt eller arbetsmarknadsmässigt. Till exempel har en av deras utredare för undertecknad förklarat att depression inte längre kan gälla som orsak till förtidspensionering då han talat med psykiatriker som menar att depression kan botas och att nedsättningen av arbetsförmågan därmed inte är permanent. Det sistnämnda krävs som sagt numera enligt regeringens direktiv.

Slutligen när det gäller att försörja sig själva så är detta inget som ingår i det svenska workfaresystemets målsättningar. Tvärt om är den lägsta ersättningen för arbete inom så kallad arbetspraktik lägre än socialbidragsnormen.
Att deltagarna utför arbete och därmed alltså diskrimineras på ett sätt som innebär brott mot både FN-konventionen och ILO-konventioner framgår dels av lagtexten, dels av IFAU:s undersökningar, dels av deltagarnas erfarenheter och dessutom av statistiken över arbetsolycksfall. De som placeras i "arbetspraktik" har högre frekvens av arbetsolycksfall än anställda i samma yrken.
En diskriminering även när det gäller arbetsmiljön alltså.

Lars Björndahl sa...

Ditt svar - och i flera fall avsaknad av svar - är mycket talande!

Som jag förklarade saknas det många gånger en objektiv medicinsk grund för sjukskrivning, just därför att den objektiva medicinska informationen inte handlar om arbetsförmågan utan om sjukdomen och dess påverkan på kroppens organ. Om det vore så enkelt att en medicinsk undersökning objektivt skulle kunna fastslå graden av arbetsförmåga, ja då vore tillvaron mycket enklare, både för patienterna, deras läkare och för Försäkringskassan!

Du blir svaret skyldig på frågan: ska den som har arbetsförmåga ges stöd att arbeta eller ska den individen låsas fast i bidragsberoende?

Slutligen vill jag vädja till dig att tänka över ditt språkbruk. Att använda tillmälen såsom "brunhögern" hör inte hemma i en respektfull diskussion.

Fred Torssander sa...

Den höger som saknar respekt för internationella konventioner som Sverige undertecknat och för Sveriges grundlag förtjänar givetvis att kallas brunhöger.

När det gäller frågan om arbetsförmåga är denna givetvis relativ. Frågan är bvara vad den skall ställas i relation till. Eftersom det i detta fall handlar om sociala försäkringar vilka enligt målsättningen skall ge ersättning för förlorad arbetsinkomst måste arbetsförmågan mätas relativt möjligheten att få motsvarande arbetsinkomst genom arbete. De som får sin inkomst arbetsfritt, genom räntor, utdelningar eller spekulationsvinster utsätts ju inte för någon arbetslinje och ännu mindre för någon behovsprövning.
Möjligheten för den som inte har sin inkomst garanterad genom ägandet av kapital att få en inkomst över huvud taget beror på om det finns arbete.
Det är därför skrivningen om det allmännas skyldighet att trygga rätten till arbete fanns med i grundlagen redan när den skrevs.
Den arbetslöshetspolitik som bedrivs idag medför att de olika sociala försäkringssystemen kan ifrågasättas.
Till exempel går det inte att bevisa att man kan och vill arbeta, vilket varit villkoret för att få del i arbetslöshetsförsäkringen, i fall det inte finns arbete.

När det gäller sjukförsäkringen kommer den som berövas sin anställning genom långvarig sjukdom att behandlas som arbetsför och måste alltså bevisa sin förmåga och vilja att arbeta även den.
Med ännu mindre möjlighet till framgång än friska arbetslösa.

De som studerar sådana frågor som förutsättningarna för välfärdskapitalism brukar komma fram till att full sysselsättning är det första avgörande villkoret. Och den fulla sysselsättningen har av svenska riksdagar och regeringar övergetts till förmån för en från demokratiskt inflytande fristående riksbank med uppdraget att säkra förmögenhetstillväxten - bekämpa inflationen - inte att trygga medborgarnas rätt till arbete.

Lars Björndahl sa...

Man bör inte sätta etiketter på andra individer, i synnerhet inte någon vars åsikter man inte delar eller inte förstår.

Jag upplever att denna diskussion inte leder till något konstruktivt tankeutbyte. Sjukförsäkringen är inte en allmän socialförsäkring för att tillförsäkra en person skälig levnadsstandard, den finns specifikt för att ge ett ekonomiskt skydd för den som på grund av sjukdom förlorat arbetförmågan; oftast temporärt. Däremot har sjukförsäkringen använts just på politisk grund för att "bli av med" personer som har arbetsförmåga men som inte direkt kunnat erbjudas arbete.

Att i detta dra in det fåtal individer som kan leva på "arbetsfri" inkomst, har inte med saken att göra!

A-kassan är inte heller den grundläggande ekonomiska tryggheten för personer som förlorar arbetet. Det är ett tidsbegränsat stöd för att ge hjälp under en omställningsperiod.

Däremot finns det Försörjningsbidrag som ger ett grundläggande stöd. Men även här finns krav - det handlar inte om "semester på skattebetalarnas bekostnad" utan om bidrag som kan ges till den som inte är arbetsoförmögen på grund av sjukdom, som kan vara utförsäkrad från a-kassan men som trots egna ansträngningar inte kan försörja sig själv.

Således delar vi inte varandras åsikter. Ytterligare kommentarer här lär inte ändra på det.