lördag 6 februari 2010

Ett skolpolitiskt credo...

Med anledning av att Alliansregeringen lägger förslag för att rätta till de grundläggande brister som socialdemokratin ställde till med inom skolan under 1980-talet finns anledning att resonera om olika bidragande orsaker till problemen med successivt försämrade resultat i den svenska skolan.

Innan jag går vidare med sådana resonemang är det viktigt att påpeka att det inte handlar om angrepp på den nuvarande lärarkårens ambitioner och personliga kvaliteter - det handlar om problem som det svenska offentliga utbildningsväsendet utsatt dessa individer för. Det innebär att jag även är övertygad om att nuvarande lärarkår både kan och vill vara med i en kvalitetsutveckling samtidigt som både krav och möjligheter ökas för dem som kommer in nya i skolans värld.

Jag blev mycket illa berörd när dåvarande skolminister Persson i en intervju i radio 1988 glatt förkunnade att det var bra att lärarutbildningen satsade mindre på kunskap. Det hela gav ett intryck av att för att vara lärare behöver man inte speciellt mycket kunskap, har man kunskap kan man inte ha bra kontakt med eleverna osv. I och för sig kanske det stämmer om man i sin vision för skolan inte tagit med kunskapsförmedlandet och kunskapsinhämtandet.

Efter många års erfarenhet som lärare på universitetsnivå, och med en och annan kortare kurs i pedagogik relaterat till detta, kan jag inte undgå att reflektera över att det måste vara skillnader både vad avser den pedagogik som fungerar som de bakgrundskunskaper som krävs för att kunna förmedla kunskap. I det ligger ingen värdering att det skulle vara mindre status i att vara lågstadielärare än att vara gymnasielärare.

Med den bakgrunden tycker jag att de mindre barnens lärare framför allt måste vara experter på att lära ut det basala - läsa, skriva, räkna. Behovet av djupa ämneskunskaper är faktiskt sekundärt. För en högstadielärare eller gymnasielärare är det helt andra pedagogiska utmaningar (tonåringar!!) och betydande krav på ordentliga ämneskunskaper.

En annan aspekt på den samlade kompetensen i skolan och utbytet med samhället i övrigt är Sveriges stelbenta yrkesutbildningar på postgymnasial nivå. För att hårddra det hela så utbildar vi lärare i olika ämnen utan forskningsanknytning i just fackämnena. Om forskningsanknytning finns vid lärarutbildningar så är det enbart pedagogisk forskning. För att bli formellt kompetensförklarad som lärare krävs en sådan lärarutbildning. En ingenjör eller biolog som till och med kan ha en doktorsgrad kan inte på ett rimligt sätt inhämta den grundläggande pedagogisk kompetens som är anpassad till individens ämneskompetens. Kanske erbjuda doktorander möjlighet att ha en "pedagogisk strimma" under sin utbildning?

Förutom att ge studenter vid nuvarande lärarutbildningar möjlighet till tillräckligt djup ämneskunskap i de ämnen som de avser att kunna undervisa i, är det alltså värdefullt både för skolan och samhället om fler vägar kan leda in till lärarjobb. Just nu kramar facken "pedagogkompetensen" just därför att det inte finns någon annan speciell kompetens att hänvisa till. För skolan vore det ingen nackdel om individer med lite mer varierande utbildningsbakgrund - men givetvis med en relevant grundläggande pedagogisk kunskap - kan komma ifråga som lärare. För samhället i stort skulle det även kunna innebära att det blir intressantare för fler grundutbildningsstudenter att ägna några år åt forskning; ett problem idag är de mycket begränsade karriärmöjligheterna efter doktorsexamen!

---

Brännpunktsartikel i SvD i december

se även tidigare bloggar: om formell och reell behörighet och om gymnasielektorer

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Aftonbladet, Aftonbladet

---

Inga kommentarer: