måndag 29 mars 2010

Otroligt verklighetsfrämmande

Gudrun Schyman (Fi) och Carl Schlyter (MP) skriver på Brännpunkt i dagens SvD om patentlösningen på problemen med arbetslöshet, utanförskap och stress: minska arbetstiden med 25% utan lönesänkning. Resultatet skulle vara mindre stress och fler i arbete. Visserligen anger man vilka som ska betala, men inte hur mycket:
Vid en arbetstidsförkortning måste skattesystemet justeras. Detta innebär högre skatt för höginkomsttagare, eller att man till exempel inför skatt på finans-transaktioner.
Men dessa skattehöjningar ska gå till att sänka skatten för att "kompensera för utebliven lönehöjning" - bara för dem med låga inkomster. Men hur ska det gå för arbetsgivarna? Åldringsvården som bara har 3/4 av arbetsstyrkan kvar. Ska vi dra ner på åldringsvården eller ska skatteintäkterna öka så enormt att resurserna kan de kommunala lönekostnaderna kan ökas med 25%? Ska kollektivtrafiken minska turtätheten i tåg och bussar med 25% eller ökad lönekostnaderna med 25%? Ska förskolor och skolor öka barn- och elevgrupper med 25%, eller öka lönekostnaderna med 25%?

Och hur går det i näringslivet? Bibehållen lönekostnad men minskad arbetstid med 25%. Ett enkelt överslag antyder 25% ökning av lönekostnader.

Det är inga måttliga effektivitetsminskningar som Schyman och Schlyter föreslår. Det är förvisso sant att stress i det långa loppet inte är bra för människan, men vad i ekvationen är det som tyder på att näringslivet skulle kunna leverera basen för välfärden under de föreslagna förutsättningarna?

Och alldeles oavsett hur mycket av näringslivet som skulle bli kvar med så kraftigt nedsatt effektivitet, så skulle det bli så enorma kostnadsökningar för den offentliga sektorn att "högre skatt för höginskomsttagarna" torde omfatta de 90% av befolkningen som betalar mest skatt, inte bara ett litet anonymt fåtal "andra" - för inte heller en skatt på finanstransaktioner kan i sådana fall inte annat än drabba alla (även att betala räkningar är ju en finanstransaktion...).

Det är svårt att se att förslaget är seriöst - var är beräkningarna av kostnader och hur stora skattehöjningarna måste bli?

Var det verkligen bättre förr? Att Miljöpartiet i de flesta avseenden inte primärt arbetar för att lösa miljöproblemen utan ägnar sin energi åt pseudolösningar som inte är förankrade i verkligheten är tydligt. Oftast uttrycks det som att t ex bilismen måste stoppas - som ett primärt mål - istället för att angripa de problem som orsakas. Lite som att slå ihjäl patienten för att bli av med sjukdomen.

Moderat miljöpolitik handlar om att angripa problemens kärna, inte sträva mot mål som bara kan uppnås om fullständigt orealistiska uppoffringar görs av befolkningen. Till exempel kan inte alla bo i innerstaden och nära sina arbeten. Miljöpartiet tycks tro att vår välfärd kommer helt av sig själv och alltid kommer att bestå även om resten av samhället går ner på sparlåga; Moderater tror på teknik och utveckling och att problem går att lösa utan att döda patienten...

Ett lokalt exempel är arbetet som pågår på Lidingö för att lösa problemet med en genomfartsväg som går rakt genom ett villaområde och som passerar Lidingöbanan på två ställen. I arbetet ingår en bred avvägning av olika aspekter, inte minst miljömässiga, där man från såväl ärkekonservativa kretsar som MP hittills inte velat bry sig de negativa miljökonsekvenserna av att låta vägen vara oförändrad.

Det verkar mest som om artikeln av Schyman och Schlyter var avsedd att publiceras på torsdag.

---

Se även tidigare bloggar:
Miljöpartiet och verkligheten - ännu en gång
Miljöpartiet och verkligheten - igen
MP och verkligheten - i två olika uninversum

---

SvD,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Matematiskt så kompenseras en sänkning om 25% med en ökning om 33%. Får man ut 3/4 arbetsinsats för den tidigare löneutbetalningen så krävs 4/3 löneutbetalning för att få samma arbetsinsats som tidigare, tex samma vård och omsorg.

Lars Björndahl sa...

Instämmer helt i detta är den matematiskt korrekta beräkningen. Det är alltså än mer väsentligt att veta hur dessa representanter för Fi och MP tänker sig finansieringen - eller hur den stora och viktiga offentliga sektorn ska klara en minskning av produktionen av utbildning, vård och omsorg med 25% - eller kostnadsökning med 33%...