lördag 24 april 2010

Karolinska Institutet, forskning och byggnader

I veckan skrev Fredrik von Feilitzen, ledamot av skönhetsrådet i Stockholm, en Brännpunktsartikel i SvD om byggnader på Karolinska Institutets "campus" i Solna.

Som gammal KI-student och med fortsatt vetenskapligt arbete med anknytning till KI väcker artikeln en hel del frågor. Förvisso är inte allt nybyggt vackert och ibland inte ens funktionellt, men von Feilitzens hela artikel andas inställningen att det är byggnadernas historiska utformning som är huvudsaken, inte vad som sker i dem:

"KI har under senare tid sackat efter vetenskapligt, men vill fortfarande mäta sig med världens bästa universitet. Man verkar inte ha insett att de som kommer främst i internationella utvärderingar, med Harvard i USA och Cambridge i England i spetsen och därefter en rad kända amerikanska universitet i hög grad slår vakt om sin historia och sina campus, vilka kan sägas ingå i deras varumärken. En skövling av kärnan i dessa campusområden vore otänkbar, även om man erbjöds en aldrig så spektakulär nybyggnad. "

För det första kan man undra över grunden för påståendet att KI har sackat efter vetenskapligt. Under senare år har olika system för rankning av universitet börjat publiceras. Ett gemensamt problem är dock att det inte finns något system som ger en sann bild av graden av vetenskaplighet. Det kan handla om en rad indirekta faktorer såsom antal citerade vetenskapliga artiklar, storleken på anslag och bidrag till forskningsprojekt - allt med viss relation till forskningsaktivitet och även i viss mån till forskningskvalitet, men inte med absolut "vetenskaplig kvalitet". I den medicinska världen brukar det gå "modevågor" inom forskningen. När jag började läsa på läkarlinjen var det immunohistologi som skulle lösa medicinens gåtor, sedan dominerade receptorfarmakologin. Senare kom molekylärbiologin som skulle ge alla svar - HUGO-projektet, dvs kartläggning av alla gener, var svaret på alla frågor. Efter ett antal år hade vi lärt oss mycket mer om generna, men inte fått svaret och då kom stamcellerna som utmålades som lösningen på alla problem. Även här lär vi oss mer, men svaren på de flesta medicinska gåtorna har inte dykt upp. Nu börjar epigenetiken - läran om kontrollen av DNA - vinna status som vårt nya (och som vanligt enda) hopp om universalsvar.

Min egen konklusion är att något absolut mått på vetenskaplighet inte finns och att det därför är svårt att finna belägg för påståendet att KI sackat efter vetenskapligt. Om det är så, har jag dock svårt att det har att göra med att KI inte tillräckligt bevarat sina hus från 1940- och 1950-talen. Inte heller att man lämnade vackra hus mittemot Stockholms Stadshus under denna period. Snarare beror det på att man övergivit bredden i kunskapsuppbyggnad till förmån för ensidig satsning på "spjutspetsar". Jag har tidigare bloggat om fenomenet som, om det får fortsätta, kommer att utarma både KIs utbildningar och forskningen.

En annan väsentlig invändning mot von Feilitzens resonemang är givetvis att de internationellt framgångsrika forskningsinstitutioner som han hänvisar till må vårda sina betydligt äldre byggnader, men det är inte det som orsakar de vetenskapliga framgångarna! Och varför skulle KI vörda just de 50-åriga byggnaderna i en 200 årig historia!!

Men i egenskap av besökare på KIs "campus" i Solna är det givetvis trevligt att känna igen sig - men mycket har förändrats under de 20 år som gått sedan jag hade min dagliga verksamhet på området, och mycket mer sedan jag började på läkarutbildningen för 34 år sedan.

---

Inga kommentarer: