torsdag 17 juni 2010

Storbritannien och EU

Efter att i flera år ha följt Storbritanniens relation med Europa (ja, så uttryckte man det!!!) inifrån, så är det intressant med de nya tongångar som nu börjar skönjas.

Det var en märklig känsla att leva i ett land, där Engelska kanalen i varje fall mentalt verkade svårare att ta sig över än Atlanten, där man öppet talade om att om man skulle överge det brittiska pundet, så var väl ändå den amerikanska dollarn att föredra. Ett land där man inledde en serie TV-program om britter som flyttat till solen, dvs Spanien, Italien eller Frankrike, med att säga "already 80.000 britons live in Europe"...

Politiskt var misstron mot EU solid, med några få, men tydliga, undantag. Om jag inte missminner mig (vilket dock är möjligt) var Kenneth Clarke den som öppet arbetade i det konservativa partiet för att utveckla medlemskapet i EU; det ansågs som den väsentligaste anledningen till att han inte kunde bli partiledare under den första halvan av detta decennium. Han är nu justitieminister, vilket ju är en intressant observation tillsammans med den bild som PJ Anders Linder ger i sin blogg om den nya brittiska regeringen och inställningen till EU. Det vore bra både för Storbritannien och resten av EU om inte bara EU tycker bättre om den brittiska regeringen, utan även att britterna och deras regering arbetar för att förstärka fördelarna med union - behöver inte vara kärlek, men i varje fall stark vänskap..

---

Läs också: Edvin Alam om Sverige och EU

---

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ett första bra steg vore ifall Tories kom tillbaka till EPP gruppen och där tillsammans med (M) stärker falangen inom EPP som arbetar mot en del tyska och franska partibröder som gillar jordbrukssubventioner m.m.

Lars Björndahl sa...

Jag instämmer i detta - och med ökad kommunikationsförmåga så kanske det kan bli så. Men man kanske inte kan få allt på en gång?