söndag 18 juli 2010

SÖNDAGSKRÖNIKA - Utjämning och Antiliberalism: alltför gemensamt

Sitter i Düsseldorf och väntar på anslutningsflyg till Stockholm. Då finns den där tiden att surfa runt och läsa sådant som det inte alltid annars finns tid till - och inspirationen till lite tankar om hur allianspartierna utvecklats medan vänsteroppositionen stått stilla i decennier...

UTJÄMNING?

I dagens svd.se skriver Johan Folin om hur skribenten Ola Larsmo på DNs kultursida beklagat sig över hur medborgarskapet urgröpts genom att en rad funktioner i samhället inte längre ligger under offentligt utövar-monopol – till exempel skola och sjukvård. Tyvärr har jag inte kunnat återfinna Larsmos artikel på nätet utan utgår från att Folins citat är korrekt:
avreglering av bostadsmarknaden, av skola, av allt fler av de samhällsinstitutioner som tidigare hade i uppdrag att verka för utjämning”
Begreppet utjämning är bara det uppseendeväckande. Utjämning innebär i sin grundbetydelse att både ta bort fördjupningar OCH förhöjningar. Tyvärr har mycket av den socialdemokratiska modellen för Sverige fungerat så: inte bara skapa möjligheter för dem med små resurser, utan samtidigt minska möjligheterna för dem med stora resurser. Det påminner mig om ett uttalande (som jag minns det) från 1970-talet av den öppenhjärtiga storsångerskan Birgit Nilsson: Är det någons huvud som sticker upp ovanför den stora massan, så hugger man av det.

För en demokrati är det väsentligt att enskilda – små eller stora – grupper av individer inte är utestängda från i sjukvård och utbildning på grund av otillräckliga egna resurser. Det svenska samhället är starkt trots vår ringa andel av jordens befolkning just därför att det i praktiken inte finns sådana klasskillnader. För nationen borde det innebära ett optimalt tillvaratagande av de mänskliga resurser som finns i landet, men tyvärr finns det andra faktorer som motverkat detta i decennier. Det är ”utjämningens” negativa konsekvens.

All konkurrens har ansetts suspekt, betyg och bedömning ansetts nedvärderande, höga betyg har av många debattörer ansetts med automatik innebära social och emotionell inkompetens, att ha förmögenhet är ojämlikt och ska konfiskeras med skatter liksom höga inkomster, osv, osv.

Att få tillgång till kunskap, sjukvård och omsorg oberoende av de egna resurserna betyder inte att ”topparna” måste kapas till varje pris. Men då måste vänsterretoriken om det förfärliga i att ”inkomstklyftorna ökare” nyktra till. Det väsentliga i ett välfärdssamhälle är inte att hindra de rika att bli rikare, utan att se till att de fattiga inte blir fattigare. I den svenska röd-grön-röda retoriken är det uppenbart att det är mindre viktigt att se till de mindre rikas tillstånd än att vinna röster genom att väcka avundsjukan till liv genom att tala om inkomstklyfter i stället för inkomster och välfärd. Likadant vid skattesänkningar. Det är omöjligt att undvika att de som betalar mest skatt får en större utdelning av en skattesänkning – de som inte betalar skatt kan ju t ex inte få den sänkt!

ANTILIBERALISMEN I DET SVENSKA KULTURLIVET

Ett ytterst intressant inlägg med anknytning till detta är Svante Nycanders artikel i DN om antiliberalismen i svenskt kulturliv. Läs den!!! (och även måndagens fortsättning i DN om institutionaliseringen av antiliberal hållning i Sverige). Det leder onekligen tankarna till att den verkligt stora skillnaden mellan Alliansen och de tidigare borgerliga allianserna, är att det nu finns en uttalad liberal grundsyn hos alla fyra partierna i Alliansen. De mest långtgående ”nyliberala” förespråkarna har antingen lämnat scenen eller mognat till en djupare människosyn liksom de som mest såg liberalismen som en frihet för politiker att fatta beslut åt undersåtarna. Men vänstern verkar inte ha kunnat utveckla sina idéer längre. Undersåtarna ska fortfarande underhållas med bidrag och retas med avundsjuka.

----

Paul Lindquist om "orättvisa" skattesänkningar och avundsjuka

Edvin Alam om stärkt position för familjerna

Thomas Böhlmark om vägen tillbaka för sjukskrivna

---

Inga kommentarer: