måndag 29 mars 2010

Otroligt verklighetsfrämmande

Gudrun Schyman (Fi) och Carl Schlyter (MP) skriver på Brännpunkt i dagens SvD om patentlösningen på problemen med arbetslöshet, utanförskap och stress: minska arbetstiden med 25% utan lönesänkning. Resultatet skulle vara mindre stress och fler i arbete. Visserligen anger man vilka som ska betala, men inte hur mycket:
Vid en arbetstidsförkortning måste skattesystemet justeras. Detta innebär högre skatt för höginkomsttagare, eller att man till exempel inför skatt på finans-transaktioner.
Men dessa skattehöjningar ska gå till att sänka skatten för att "kompensera för utebliven lönehöjning" - bara för dem med låga inkomster. Men hur ska det gå för arbetsgivarna? Åldringsvården som bara har 3/4 av arbetsstyrkan kvar. Ska vi dra ner på åldringsvården eller ska skatteintäkterna öka så enormt att resurserna kan de kommunala lönekostnaderna kan ökas med 25%? Ska kollektivtrafiken minska turtätheten i tåg och bussar med 25% eller ökad lönekostnaderna med 25%? Ska förskolor och skolor öka barn- och elevgrupper med 25%, eller öka lönekostnaderna med 25%?

Och hur går det i näringslivet? Bibehållen lönekostnad men minskad arbetstid med 25%. Ett enkelt överslag antyder 25% ökning av lönekostnader.

Det är inga måttliga effektivitetsminskningar som Schyman och Schlyter föreslår. Det är förvisso sant att stress i det långa loppet inte är bra för människan, men vad i ekvationen är det som tyder på att näringslivet skulle kunna leverera basen för välfärden under de föreslagna förutsättningarna?

Och alldeles oavsett hur mycket av näringslivet som skulle bli kvar med så kraftigt nedsatt effektivitet, så skulle det bli så enorma kostnadsökningar för den offentliga sektorn att "högre skatt för höginskomsttagarna" torde omfatta de 90% av befolkningen som betalar mest skatt, inte bara ett litet anonymt fåtal "andra" - för inte heller en skatt på finanstransaktioner kan i sådana fall inte annat än drabba alla (även att betala räkningar är ju en finanstransaktion...).

Det är svårt att se att förslaget är seriöst - var är beräkningarna av kostnader och hur stora skattehöjningarna måste bli?

Var det verkligen bättre förr? Att Miljöpartiet i de flesta avseenden inte primärt arbetar för att lösa miljöproblemen utan ägnar sin energi åt pseudolösningar som inte är förankrade i verkligheten är tydligt. Oftast uttrycks det som att t ex bilismen måste stoppas - som ett primärt mål - istället för att angripa de problem som orsakas. Lite som att slå ihjäl patienten för att bli av med sjukdomen.

Moderat miljöpolitik handlar om att angripa problemens kärna, inte sträva mot mål som bara kan uppnås om fullständigt orealistiska uppoffringar görs av befolkningen. Till exempel kan inte alla bo i innerstaden och nära sina arbeten. Miljöpartiet tycks tro att vår välfärd kommer helt av sig själv och alltid kommer att bestå även om resten av samhället går ner på sparlåga; Moderater tror på teknik och utveckling och att problem går att lösa utan att döda patienten...

Ett lokalt exempel är arbetet som pågår på Lidingö för att lösa problemet med en genomfartsväg som går rakt genom ett villaområde och som passerar Lidingöbanan på två ställen. I arbetet ingår en bred avvägning av olika aspekter, inte minst miljömässiga, där man från såväl ärkekonservativa kretsar som MP hittills inte velat bry sig de negativa miljökonsekvenserna av att låta vägen vara oförändrad.

Det verkar mest som om artikeln av Schyman och Schlyter var avsedd att publiceras på torsdag.

---

Se även tidigare bloggar:
Miljöpartiet och verkligheten - ännu en gång
Miljöpartiet och verkligheten - igen
MP och verkligheten - i två olika uninversum

---

SvD,

fredag 26 mars 2010

Grattis Dan Warghagen!!

Hersbylärare Dan Warghagen har fått Kungliga Vitterhetsakademins utmärkelse för "berömvärd lärargärning inom skolväsende"t!

Dan arbetar för närvarande som lärare på deltid och på övrig tid inom Forskarskolan för gymnasielärare med sikte på en licentiatsavhandling i naturgeografi.

Det är roligt att Dan uppmärksammas på detta positiva sätt. Förutom den personliga utveckling detta måste innebära är det även av betydelse för en fortsatt positiv utveckling för Hersby gymnasium och övriga skolor på Lidingö!!


---

Lidingös hemsida
Dalademokraten

tisdag 23 mars 2010

Om lärares arbetstider

I dagens SvD ondgör sig fackföreningsledaren Metta Fjelkner över att lärares arbetstid antas öka beroende på de nya reformer som syftar till en bättre skola för våra barn och ungdomar och på sikt även högre status för lärarna.

Med egna erfarenheter som lärare måste jag framhålla att antalet arbetstimmar är en mycket dålig måttstock på en lärares insatser. Som Paul Lindquist mycket riktigt påpekar finns det ingen anledning att ifrågasätta att läraryrket i många avseenden ska vara ett fritt yrke; inte minst varierar ju behovet av förberedelser mellan olika lärare, beroende på bl.a. erfarenhet och bakgrundskunskaper - det framskymtar även i de kommentarer som lämnats till Mats Gerdaus synpunkter på fackets utspel i relation till de reformer som Alliansregeringen fört fram och kommer att föra fram.

Det pågår som bekant en avtalsrörelse och skolledare har fört fram önskemål om att få styra lärarnas arbetstid i högre grad än idag. Men det är då föga konstruktivt att, i stället för att diskutera för och nackdelar med detta och söka en lösning som kan vara attraktiv för både skolan och den enskilda läraren, starta ett korståg mot Alliansens reformer. Det är ju snudd på att man börjar misstänka att facket inte har några tunga argument i förhållande till arbetsgivarna och därför väljer att inrikta sina krafter på andra motståndare.

Avslutningsvis vill jag upprepa vad jag bloggat om tidigare:
...att vara lärare är inte samma sak som att arbeta på ett kontor - förberedelser, genomförande och avspänning är mycket mer av scenshow, teater. Till detta kommer "efterarbete" - sätta ihop uppgifter och kunskapskontroller, bedöma och poängsätta, elevkontakter och möten med föräldrar. Läraryrket är DELS ett KUNSKAPSYRKE, DELS ett KONSTNÄRSYRKE. Där passar inte kontorstider...

Ska Sveriges lärare vara kreativa och nytänkande måste man vara förtänksam när det gäller arbetstiden. Ska lärares status höjas måste vi premiera de lärare som är goda lärare - och där är det inte bara elevernas resultat som ska räknas utan även bland annat hur eleverna upplever att de har fått hjälp och stimulans. Det får inte vara antalet instämplade timmar på arbetsplatsen som ska vara vägledande!

---

måndag 22 mars 2010

Svar till ung vänsterpartist på Lidingö

Jag har haft lite elektroniskt åsiktsutbyte med en ung vänsterpartist här på Lidingö. Inte så att någon av oss bytt åsikt, men jag blir lite förbryllad av att denna person som säger sig vilja ha en respektfull diskussion påstår sig svara mig, men utan att länka till mitt inlägg eller på annat sätt göra mig uppmärksam på att han går i polemik med mig. Så det återstår väl för mig att följa samma etikettsregel och gå i svaromål på min egen blogg...

"Det primära måste ändå vara att minska bilismen"

Redan här ser man skiljelinjen mellan moderat politik och vänsterpartiet. Den unge representanten för vänsterpartiet ser det primära målet att minska bilismen - inte att minska utsläpp eller andra avigsidor, utan just att minska bilismen. Vad är då bevekelsegrunderna för ett sådant resonemang?

"Dock är det viktigt att säga att det alltid bör vara dyrt och knepigt att åka bil. Varför? För att bilismen är en av de absolut största miljöbovarna som finns."

Det som undgått vår unge vän från vänstern att det redan är dyrt och knepigt att åka bil. Skattesubventioner till kollektivtrafiken gör denna till ett mycket ekonomiskt alternativ för den enskilde. Trots det åker många ändå bil. Och eftersom kostnadshinder främst drabbar dem med små ekonomiska marginaler borde väl totalförbud mot bilism vara den logiska följden av resonemanget - inte bara kostnadshöjningar som drabbar de ekonomiskt svagaste?

Där får vi inget svar - istället för att diskutera hur miljön kan skyddas om man vill respektera vanliga människors möjligheter till transporter övergår resonemanget till att försöka förringa värdet i ståndpunkten att bra miljöpolitik måste se både till miljöaspekter och till människors möjligheter att fungera i en modern stadsmiljö:

"Detta är ett navelskåderi från människor som är för bekväma för att undvara bilen för att gynna miljön. "

Där fick vi så vi teg: alla som åker bil är helt enkelt "för bekväma för att undvara bilen". Det finns en alldeles tydlig skiljelinje mellan Moderat miljöpolitik som är inriktad på att lösa problem, se möjligheter och göra det lätt för invånarna att göra rätt och den konservativa vänstern som i första hand vill straffa individer. Det är ett utslag för den inhumana kollektivismen där individen inte har något värde, den inställning som fått sina värsta uttryck i kommunistiska diktaturer. Därmed inte sagt att alla Vänsterpartister fortfarande är kommunister även om partiets bistånd kanaliserats bland annat till marxist-leninistiska träningsläger i Colombia. Men det sticker i ögonen hur lite solidaritet man känner med dem som av olika skäl inte kan ta del av den skattesubventionerade kollektivtrafiken - hur snabbt man skuldbelägger dem som "för bekväma".

---

söndag 21 mars 2010

Socialdemokraternas tunga ansvar

Det har sagts många gånger tidigare, men det måste upprepas: socialdemokraterna har ett oerhört tungt ansvar för de misslyckanden dagens skola ger upphov till. I dagens SvD skriver PJ Anders Linder om forskaren och fackföreningsekonomen Jonas Olofssons bok Krisen i skolan (Boréa Bokförlag, 2010). Redovisningen av de negativa effekterna av socialdemokraternas omläggning av gymnasieskolan är väsentlig för att förstå dagens ungdomsarbetslöshet och utslagning på gymnasienivå.

Redan på 1960-70-talet inleddes nedmonteringen med den sanslösa avvecklingen av betygen. Förvisso var det relativa betygssystemet långt ifrån idealiskt och många i min generation vittnar om att långt ifrån alla lärare hade förstått principerna och delade inte ut betyg som det var tänkt. Men det allvarligaste var att betygen inte motsvarade specificerade kunskaps- eller färdighetsmål. Det innebar att betygssystemet byggde på rangordning och inte på måluppfyllelse.

Den debatt som varit efter Alliansregeringens åtgärder och förslag under 2009 för att komma till rätta med problemen visar att ledande och inflytelserika politiker och tyckare i vänsteroppositionen inte lärt och förstått problemens vidd och art. Det sorgliga är att det är den samlade vänstern som genom sitt agerande skadar många unga och ger dem dåliga förutsättningar att må bra och lyckas i sitt vuxna liv. Det finns en övertro på utbildning vid högskolor och universitet kombinerat med ett förakt för praktiska yrkesutbildningar. Teoretiseringen av alla gymnasielinjer för att göra så att alla utbildningslinjer ska leda till direkt behörighet att söka till högre utbildning har skördat sina offer. Jämförelserna mellan tiden före dagens tre-åriga, teoretiska yrkeslinjer och tidigare tvååriga visar problematiken och att vänsteroppositionen inte är mogen att ta ansvar för att ge alla ungdomar i Sverige en rättvis chans. Istället påstår man att högre utbildning skulle vara stängd för dem som går praktisk yrkesutbildning, men det är helt fel, men verkligheten stämmer ju inte med den socialistiska dogmen!

Till detta kommer en lärarutbildning där sakkunskap sattes på undantag. Förvisso är det nödvändigt med pegagogiska kunskaper för att gott lärarskap, men med dagens lärarutbildning där fackkunskap är nedmonterat och isolerat har i synnerhet lärare i högstadium och gymnasium små möjligheter att lyckas med sitt uppdrag. Vilken forskning förutom den pedagogiska har lärarstudenterna daglig kontakt med? Vilka möjligheter har dagens lärarstudenter att i nära kontakt med dagens svenska forskning utveckla och fördjupa sig - förutom i pedagogik? Är det naturligt för en student som vill undervisa i biologi att vara doktorand vid en medicinsk fakultet? För en som vill undervisa i teknik och fysik att vara doktorand vid en institution där forskningen handlar om sådana ämnen?

Lärare ges möjlighet till utveckling genom lärarlyftet, Stockholm avser att satsa på gymnasielektorer, som alltså har doktorerat i ett ämne relaterat till lärarens huvudämne. Det ska vara möjligt att få praktisk yrkesutbildning utan att plugga en massa teori för att få en formell behörighet till högre studier. Om lusten och viljan för vidare teoretiska studier växer fram senare, finns det - och ska det finnas - möjligheter att komplettera. Moderat skolpolitik utformas för att alla individer ska ha en rättvis chans. Socialistisk skolpolitik går ut på att försöka förverkliga en teoristisk konstruktion utan verklighetsförankring och att individer krossas spelar ingen roll för dem som bara ser kollektiv.

---

Tidigare bloggar:
Forskning, vetandet och samhället
Formell och reell lärarbehörighet
Skolpolitiken i Stockholm - Bravo Alliansen!
Betyg, Skolverket och media

---

SvD

---

onsdag 17 mars 2010

Om olika former att styra högre utbildning

Medan många politiker till vänster främst ser den högre utbildningen (högskolor och universitet, dit i stora drag alla postgymnasiala utbildningar kommit att inräknas) som en fortsättning på skola och gymnasium. I den tankesfären ligger det väl nära till hands att det viktiga är utbildning som en sysselsättning fram till arbete eller biståndsberoende. Då är inte frågan om hur många som får anställning där utbildningen kommer till användning speciellt viktig.

Svenskt Näringsliv har ställt frågan om det inte är slöseri med skattebetalarnas pengar och studenternas tid med utbildningar som inte leder till kvalificerade jobb.
Svenskt Näringsliv anser att resurstilldelningen till lärosätena måste styras av resultaten, det vill säga hur många studenter som får kvalificerade jobb. Det ger ett kraftigt incitament till en ökad samverkan mellan näringsliv och högskola kring grundutbildningen vilket ökar nyexaminerades chanser till jobb.

Det finns dock en hel del problem med detta synsätt, inte minst vad avser definitionen av vad som är kvalificerade jobb och hur snart efter examen. Hur räknar man in eget företagande och var går gränsen för "kvalificerade".

Kloka frågor ställs i dagens DN:
Den första är: ”Vilka förväntningar har studenterna?” Om man har läst ett starkt yrkesinriktat program som byggteknik eller maskinteknik har man goda skäl att bli besviken om man inte får ett kvalificerat jobb snabbt.
Den andra frågan är ”I vilken mån är andelen nyexaminerade som snabbt har fått anställning ett relevant mått på utbildningens värde?” När det gäller yrkesprogram är naturligtvis kopplingen stark.

Men det finns ett tredje synsätt - se till att presumtiva studenter nås av informationen om möjligheterna till arbete. Så skedde under 1980-talet när arbetstillfällena för tandläkare under flera år var obefintliga. Problemen nådde ut i Sverige och kurserna blev inte ens halvfulla vissa terminer. Förvisso innebar det att många studenter hade orimligt dåliga förkunskaper och otillräcklig studievana, men kvalitetskontroll i form av tentamina och andra kunskapskontroller ska kunna styra så att kunskapskvaliteten på de utbildade inte försämras.

Om resurser tilldelas beroende på faktiskt antal antagna och examinerade samtidigt som studenterna är medvetna om möjligheterna till inkomstbringande förvärvsarbete (som anställd eller i egen firma) efter utbildningen torde vara det mest effektiva.

Låt studenterna rösta med fötterna!!

Därför är det alldeles utmärkt med den web-sida som Svenskt Näringsliv skapat med just information om bra och mindre bra utbildningar med avseende på möjligheten att efter utbildningen få en inkomst att leva på. En nackdel är dock att listan är långt ifrån fullständig...

---

SvD

---

tisdag 16 mars 2010

Forskning, vetandet och samhället

I förrgår publicerade DN en ledare om forskning i Sverige. Bakgrunden torde vara Folkpartiets landsmöte i helgen, där man bland annat föreslog skattelättnader som bot mot problemen med den vetenskapliga utvecklingen i Sverige.

De förslag som tas upp är förvisso inte utan poäng, men missar också mycket. För framgångsrikt företagande i vetenskapens kölvatten krävs en bredd och mångfald i forskningen. Det kan uppenbarligen inte upprepas nog ofta: i Sverige krymper den offentliga vetenskapen. Universitet premierar mer och mer "spjutspetsforskning" men inte bred kunskapsutveckling. Mer och mer riktas de allmännas resurser mot att skapa uppfinningar och kommersiella produkter. Redan finns många molekylärt framgångsrika forskargrupper med begränsade kunskaper utanför det egna området.

Sveriges tidigare uppnådda framgångar byggde på en universitetsvärld med syftet att bygga upp kunskap. I denna mylla - och med en för tiden bred kunskapsbas - växte de framgångsrika forskarna och forskargrupperna upp.

Dock har rekryteringen av forskare i Sverige alltid varit relativt smal. Karriärvägarna efter doktorsexamen har varit mycket få. Sedan behovet av doktorsexamen för högre gymnasielärartjänster (lektorer) i praktiken försvunnit har både den vetenskapliga forskningen och skollärar-"skrået" blivit fattigare.

För att återfå en positiv utveckling för Sverige inom vetenskap och kunskapsutveckling krävs alltså mer än ökade avdragsmöjligheter och sänkt skatt för utländska experter:
Tydligt uppdrag till universiteten att sörja för bred kunskapsuppbyggnad
Bredare rekrytering av forskarstuderande
Tydligare och bredare karriärvägar för forskarutbildade, omfattande även läraryrken

---

Tidigare bloggar:
Forskning som ett medel att lyfta Sverige
Befria forskningen

---

SvD

---

måndag 15 mars 2010

Miljöpartiet och verkligheten - ännu en gång

I dagens DN utgjuter sig tre miljöpartister om Förbifart Stockholm.

Debattinlägget avslöjar hur bristfälliga analyser man baserar sina resonemang på.
För det första har spårbunden trafik en allvarlig brist: man kan inte dra spår till varenda port!
För det andra: den moderata trafikpolitiken är inte enögd som den miljöpartistiska. Här handlar det om både kollektivtrafiksatsningar och väglösningar.

Det är otäckt att läsa Miljöpartiets dogmatiska förkunnanden. Det finns ett omisskännligt hat bilar och bilister. På samma sätt som man raljerar över det kaos som rådde tidigare i vintras när den kollektiva trafiken bröt samman, så kan man ställa sig frågorna:
hur mycket av biltrafiken kan kollektivtrafiken svälja?
Hur mycket utbyggnad skulle krävas för att få lika effektiva transporter kollektivt för alla som är mer eller mindre tvungna att ta bil för att få en rimlig transportsituation?
Vem ska ta hand om strandsatta resenärer när kollektivtrafiken ställs in helt? (taxi är väl upptagna med att transportera kollektivresande kommunpolitiker)

Moderat miljöpolitik innebär att se problemen - inte göra allt för att försvåra för bilister, utan verka för att lösa negativ miljöpåverkan, göra det lätt för invånarna att göra rätt och att inte stirra sig blind på kollektiva lösningar som förvisso är bra för somliga men inte hjälper andra. Bara genom en dynamisk syn på miljöproblemen och inriktning på möjligheter istället för att bygga hinder kan miljöarbetet bli framgångsrikt!

---

Vänsterpartiet och föraktet för demokrati och skolelever

Det är många som säger att Lars Ohly och hans parti är Alliansens bästa vänner. Det finns all anledning att fortsätta granska hur Vänsterpartiet ställer sig i olika principiella frågor, så att man kan få en idé om hur det kan bli när Vänsterpartiet ska ingå i en rödgrön regering...

I en nyligen genomförd undersökning (SvD) har myndigeten SADEV information om var Vänsterpartiets lojaliteter ligger. Enligt den officiella sammanställningen ges "demokratiseringsbidrag" till en "oreformerad" marxist-leninistisk organisation med speciella träningsläger...
The Colombian Communist Party is an unreformed marxist-leninist party and it is possible that an exchange of experiences with the Swedish Left Party would have been more relevant than strengthening party finances. Corruption is a central problem in all three countries visited, yet very few activities dealt with this problem.

Här på hemmaplan slår man fast att betyg inte ska ges förrän vid slutet av årskurs 9 - och med betyg menar man intyg om fullgjord utbildning (DN). Av Vänsterpartiets partiprogram framgår klart att man är emot betyg:
Vars och ens möjlighet att få en god utbildning ska säkerställas i en offentligt driven, avgiftsfri och betygsfri skola.

Det rödgröna alternativet blir allt tydligare. Frågan är bara hur många väljare som tar till sig vilket resultatet blir av en rödgrön valseger. Fortfarande har media huvudfokus på vem som leder i opinionen, inte något om innehållet i den rödgröna säcken. När granskas de olika bidragen till det som skulle vara ett rödgrönt regeringsalternativ? Är Miljöpartiets mål verklighetsanknutna eller bara inriktade på att montera ned grunden för den välfärd som Alliansregeringen månar om? Bryr sig Vänsterpartiet om demokrati? Vill man att skolan ska ha kunskap som mål för att skapa en grund för fortsatt positiv utveckling av Sverige som ett välfärdsland?
Bryr sig Socialdemokraterna om något annat än regeringsmakten - är makten eller välfärden för invånarna viktigast?

Till skillnad från Vänsterpartiet anser jag att marxism inte är en bra utgångspunkt för visioner om en god och rättvis värld. Tvärtom har jag humanism som en utgångspunkt, dvs där man ser till varje människas möjligheter och rättigheter, snarare än att välja ut vilka kollektiv som ska ha företräde framför andra... Mycket av den retorik som etiketteras feministisk av vänsterföreträdare är egentligen bara en lätt förändring av en marxistisk beskrivning av proletariatets förhållande till omvärlden - klasskamp omklädd till könskamp. Men det är just detta att det är kollektiv och motsättningar som är nödvändiga för båda varianterna som ställer till problem - i varje fall löser det inte problem.

---

Dementimaskinen (S) är i full gång

Den socialdemokratiska strategin blir allt tydligare. Röstmaximering är det som gäller. RUT ska bort, men ska vara kvar. Undantagsregler för LAS ska "nog" vara kvar. Pensionärer ska ha samma skatt som förvärvsarbetande, skatten ska bara höjas "för dem som har råd". Det fanns en schlager för länge sedan: "allting kan säljas med mördande reklam - lagom söt, konserverad gröt"...

En till ekonom förklädd politiker nedvärderar effekten av RUT-avdrag på mycket lösa grunder (SvD).

Vänstern tar uppenbarligen till vilka billiga knep som helst: när den officiella statistiken visar att en betydande andel av avdragen gjorts av personer med låg inkomst, då vill man i stället lyfta fram hur stor andel av dem med lägre inkomst som utnyttjar bidraget. Man missunnar alltså dem med låg inkomst avdraget, därför att de är så få i den gruppen!

Merit Wager jämför i SvD med utvecklingen i Finland och lyfter även upp frågan om vita och svarta tjänster. I Sverige har det ju längre varit så extremt dyrt att bara personer med mycket höga inkomster kunnat nyttja vita tjänster. Skatteavdraget för både RUT och ROT gör det betydligt attraktivare att sluta köpa tjänsterna svart. Wagers fråga i rubriken förtjänar att upprepas till Sahlin & Co: "Varför så viktigt med fler svartjobb?"
Samma tema tas upp i en debattartikel i DN

I realpolitiska termer är vänsterns inställning sådan att den motverkar den ekonomiska återhämtningen och förskjutningen från svarta jobb till vita jobb. I ett kortsiktigt, röstmaximeringsperspektiv är det uppenbarligen så lockande att köra "rättviselitanian" att man gör det. Kanske man till och med hoppas på att diskussionerna om RUT ska dra bort sökarljuset från alla de ofinansierade löftena som man hittills ställt upp, och att huvudförslagen i den rödgröna oppositionens förslag är ett aktivt ställningstagande MOT arbetslinjen och FÖR bidragslinjen, vilket leder till att statens finanser snabbt gröps ur och Sverige förs ut på den brant där Grekland befinner sig...

---

SvD, DN

---

onsdag 10 mars 2010

Dagmammor är kvinnliga företagare på Lidingö

Vi är lyckligt lottade på Lidingö med ett antal oerhört engagerade kvinnliga företagare inom barnomsorgen. De brinner för att ta hand om barn och representerar otroligt många års arbete med barn. De allra flesta började arbeta inom kommunal barnomsorg men kände ett sådant engagemang för barnen att de inte ville vara del av ett schemasystem utan ville få kontinuitet och arbeta med en liten grupp barn i olika åldrar. Ofta blev de då kommunalt anställda dagmammor - anställda för att bedriva barnomsorg i familjedaghem. När lagstiftarna öppnade för barnomsorg i privat regi - och inte minst tack vare den barnomsorgspeng som införts på Lidingö - var steget inte långt till att gå från anställd i underordnad position till egenföretagare.

Förra året infördes på Alliansregeringens initiativ flera lagändringar för att öka mångfalden i barnomsorgen. Dels stärktes de enskilda verksamheternas rättsläge gentemot kommunerna vad avser ersättningens storlek - många kommuner har på olika sätt gynnat de kommunala verksamheterna jämfört med de privata, dels infördes begreppet Pedagogisk omsorg som en breddning av familjedaghemsbegreppet. Detta stärker familjdaghemmen, trefamiljssystemen mm. Det vidgar möjligheterna att utveckla nya former av barnomsorg.

Ur barnets perspektiv anser jag att familjedaghemmen har en utomordentligt viktig roll för i första hand de allra minsta barnen; små barn har generellt sett störst behov av nära kontakt med ett fåtal vuxna - kamratbehovet uppkommer inte förrän efter några år. Det finns också barn som mår bättre av att vara i en liten grupp, än på en reguljär förskoleavdelning. Barn är olika, och därför är det viktigt att det finns en mångfald av barnomsorgsformer.

I och med den ändrade lagstiftningen har krav på dokumentation och tillstånd mm ökat. Det är därför nödvändigt att ta ställning om det är skäligt att anordnare av pedagogisk omsorg, i synnerhet med mycket små barngrupper, ska få mindre ersättning än annan förskoleverksamhet. Tidigare har en skillnad på 10% motiverats med de mindre formaliserade kraven på familjedaghem, men i och med de nya regler som gäller nu kan det ifrågasättas om skillnaden alls är motiverad längre. För Pedagogisk Omsorg med större barngrupper finns nu krav på bygglovsprövning, vilket i än högre grad visar på det orimliga med olika pengnivåer.

Slutligen är det med ett beklagande som jag även under de senaste åren kunnat konstatera att socialdemokraternas representanter i Utbildningsnämnden konsekvent nedvärderar och motarbetar denna grupp entusiastiska och engagerade kvinnliga entreprenörer.

---

DN, SvD, Paul Lindquist

---

Tidigare bloggar:
Ökad inflytande för verksamheterna
Vårdnadsbidraget - åter under attack

---

söndag 7 mars 2010

Forskning som ett medel att lyfta Sverige

I två helt olika ledare idag sätts fokus på forskning som i varje fall till en del belyser forskning som en väsentlig faktor för att ge Sverige en fortsatt god ställning i världen.

I DN tar man upp problematiken kring klimatforskare som slirat på sanningen och "friserat" data. Visserligen brukar mindre vetenskapligt skolade journalister vara nedsättande mot forskare som beskriver sina resultat och tolkningar med försiktighet. Men det har varit bedövande att höra representanter för den just nu dominerande grupperingen av forskare som sablat ner dem som varit kritiska med olika icke vetenskapliga argument; mest vanligt förekommande har varit "alla är överens". Då är det dags att dra öronen åt sig. Naturvetenskaplig forskning är till sin natur sådan att hypoteser inte kan bevisas, däremot kan mothypoteser visas vara mindre troliga... Min slutsats av den diskussion som pågår om FNs klimatkommission och det vetenskapliga underlaget för dess politiska slutsatser måste få vara tillåtet att diskutera utan att den som är kritisk sätts i skamstocken utanför kyrkan för allmän bespottning!

I SvD skriver PJ Anders Linder om nedläggningen av Astra Zeneca i Lund. Jag kan instämma i hans oro för att industriell forskning läggs ner och flyttas till andra länder, men jag anser att orsakerna är betydligt allvarligare än vad man kan finna i den nuvarande industri-strukturen och de direkta förhållanden för privat industri som Regering och Riksdag kan styra över. Det som ständigt förbises är den snabba omvandling av svensk - och även annan västeuropeisk universitetsmiljö. Sedan ett drygt decennium är honnörsordet patent och snabb omvandling av idéer till produkter som kan bli lönsamma. Själva idén med universitet som centra för kunskapsuppbyggnad faller samman. Om en forskargrupp har som främsta mål att utveckla ekonomiskt lönsamma, patenterade produkter - vilket utrymme ger det för ett kollegialt utbyte av idéer och resultat? Förutsättningslösa diskussioner för att förstå hur saker och ting hänger ihop?

När jag började på läkarutbildningen var en ofta upprepad anklagelse mot läkarkåren att alltför många utövare av yrket inte såg sambandet mellan kropp och själ. Efter flera decennier har nog det synsättet ersatts av en mer holistisk syn på människan i kliniska sammanhang i den helt dominerande delen av läkarkåren. Inom den medicinska forskningen - där allt färre läkarutbildade deltar i grundforskningen - har kroppen som helhet och molekylerna, som forskarna främst studerar, kommit på allt större avstånd från varandra. Under min tid som doktorand kunde man skämta om att många forskargruppers horisont på sin höjd var en cell, men nu är fokus helt klart subcellulärt och med mycket litet fokus på hur hela organismen fungerar.

Jag har tidigare bloggat om problematiken med detta. När universiteten kämpar för att få lönsam forskning konkurrerar man med industrin. Men det är knappast det som gör att industrin flyttar och lägger ner. Det är därför att ingen tar över i det vakuum som bildas när universiteten inte har som främsta mål att bygga upp och förmedla kunskap, utan istället ska generera uppfinningar, patent och inkomster till universiteten? Om ytterligare några decennier finns inte den akademiska världen kvar med kreativt tänkande forskare som fritt och öppet diskuterar med varandra för att första och utöka mänsklighetens vetande. Varifrån får industrin då sina forskare med en bred kunskapsbas kombinerat med spetskunskap - när bara spetskunskap premieras (om den är snabbt lönsam)?

En väsentlig väg till tillfrisknande för patienten (universitetssverige) måste vara ett område som ligger moderaterna och borgerligheten varmt om hjärtat: ökad mångfald. När ett enda fokus får styra blir det likriktning och stagnation. Det var inte kommersialisering av universiteten som ledde fram till utvecklingen av världsunik läkemedelsindustri i Sverige under andra delen av 1900-talet, det var de klassiskt akademiskt utbildade som utgjorde grunden, men en miljö motsvarande den som dessa framgångsrika forskare hade i början av sin karriär finns inte längre. Det är det som är problemet på både lång och kort sikt...

---

torsdag 4 mars 2010

Varför ROT men inte RUT?

Vänsteroppositionens cyniska spel för röstmaximering tycks inte ha några gränser.

RUT är fult, ojämlikt och orättvist. ROT faller inte för samma yxa.

Är det då en mer "jämlik" användning av ROT? Knappast. Visserligen vill Ohly att ROT ska kunna gälla även hyreshus, men då är det ju knappast hyresgästerna som ska bekosta Renovering, Ombyggnad och Tillbyggnad!

Den största skillnaden måste vara att LO står bakom ROT men inte bakom RUT. Många av de nya näringsidkarna inom RUT är kvinnliga entreprenörer. Varför vill vänstern sätta krokben för dessa kvinnor och deras ofta kvinnliga anställda? Hur har genusanalysen lett fram till den RUT-fientliga inställningen? Eller har det bara varit en analys av möjligheterna att komma överens? För röstmaximeringens skull kommer det nog snart ett utspel så att de inom vänstern som vill behålla RUT tror att det är det som gäller medan de som är emot antas hålla tummarna för utspelet tidigare denna vecka!

---

Tidigare blogg:
Att både ha kakan och äta den

---

SvD, SvD, DN, Aftonbladet

---

onsdag 3 mars 2010

Att både ha kakan och att äta den

Den rödgröna röran tycks ha en strategi för att vinna valet: Vi ska lova allt (och hålla intet).

När det gäller RUT-avdraget så ska det tas bort, men man har ändå skickat ut signaler att någon form av understöd ska det bli. Sensmoral rösta på oss så ska andra inte kunna ta del av det, men du som röstar på oss ska nog ändå få det. Mer om detta senare, nu ska vi inte fastna i detaljer (så att väljarna ser dubbelspelet).

Skattesänkning till pensionärerna: Nu är det lovat, men NÄR och på vilket sätt samt hur det ska finansieras (förutom att det ska ske skattehöjningar för "andra" utan närmare specifikation) det finns inte med. Jämför det med Alliansregeringen som redan har sänkt skatter för pensionärerna och det i synnerhet för dem med de minsta marginalerna (och för dem med egna hem med utan lån, där innebar reformen av fastighetsskatten en enorm skillnad).

Ett tredje dubbellöfte utan förankring är det att göra om Vårdval Stockholm till Hälsoval, där politikerna bestämmer var etableringarna sker därför att invånarna skulle valt fel när de valde som de gjorde. Men man ska inte ta bort dessa förkastliga inrättningar lovar man - bara göra så att politiker får tillbaka makten att detaljstyra.

Detta är tre exempel på att komma med många olika diffusa löften för att försöka fånga in så många väljargrupper som möjligt, även om de olika budskapen allt som oftast motsäger varandra. Är det sant som vänstern tror, att väljarna inte förmår att se inkonsekvenserna? Som moderat har jag mycket större tilltro till invånarnas förmåga att förstå och fatta kloka beslut. Den stora skillnaden mellan dagens rödgröna röra och tidigare socialdemokratisk valstrategi är att man nu vräker ut valfläsk till alla grupper - massiv kritik mot genomförda reformer, men man vill både ge bilden av återställare (för dem som är trogna väljare) och att behålla allt gott som Alliansregeringen åstadkommit (för dem som skräms av vänsterpartiernas motvilja mot arbetslinje, politiska detaljstyrning av sjukvården och förkärlek för att höja skatter).

----

Tidigare bloggar:
S-omvandling - trolleritricket som är mest luft
Sahlins världsbild
Vårdnadsbidrag på Lidingö - hur gick det 2009?
S-ekvationen går inte ihop - inte på Lidingö heller...

---

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

tisdag 2 mars 2010

Omdöme - finns föredömligt på Lidingö - och bättre blir det

Skolverket har publicerat en rapport som bygger på olika undersökningar av olika skolor. Som vanligt, skulle man kunna säga, spetsar men till sammanfattningarna så att nyhetsmedia kan trumpeta ut "sanningar" om att omdömen och betyg är ett otyg.

I dagens SvD ges exempel på en skola där man aktivt arbetat med återkoppling till elever och föräldrar i form av omdömen. Min slutsats är att i verksamheter där man har en positiv attityd, där tycks det fungera, men där den under decennier rådande skräckpropagandan mot betyg och omdömen fått verka utan reaktioner, där har det inte gått att vända skutan snabbt. Det är intressant att Skolverket i sin rapport på något sätt både lyckas uppvisa en negativ attityd mot återkoppling till elever och föräldrar samtidigt som det är skolornas och lärarnas fel - eller Alliansregeringens (ingen instans däremellan har någon som helst skuld)...

I intervjun med rapportförfattaren (SvD) sägs bland annat
"Det är inte meningen att skolorna ska bedöma elevernas beteende. Det är kunskaper och förmågor som ska stå i fokus, säger Sandra Mardones Larsson, undervisningsråd vid Skolverket, till Svenska Dagbladet".
Å andra sidan citerar rapporten grundskoleförordningen:
"Minst en gång varje termin ska läraren, eleven och elevens vårdnadshavare ha ett utvecklingssamtal om hur elevens kunskapsutveckling och sociala utveckling bäst kan stödjas."

Den sociala utvecklingen torde vara svår både att kommentera och stödja utvecklingen av om inte elevens beteende och uppförande på något sätt kan komma med i omdömet.

När man läser rapporten går det inte att undvika en känsla av att man på Skolverket är motståndare till hela reformen och genom de formuleringar man valt försöker skjuta hela principen om tydlig återkoppling till elever och föräldrar i sank.

Det kan inte nog understrykas att detta är det största sveket svensk skola gjort mot generationer av barn: att i stället för att utveckla de tidigare betygen till något mer informativt, helt slopa dem fram till årskurs 8. Vittnesmålen om att man först vid denna station upptäckt grava brister i läs- och skrivförmåga talar sitt eget tydliga språk.

Hur har vi det då på Lidingö? Som förälder har jag sett alldeles lysande exempel på informativa omdömen (och ett och annat mindre genomtänkt). Men det är ganska självklart att allt inte är perfekt när det är nytt och oprövat. Det betyder inte att principen är fel eller att det skulle vara bättre med åratal väntan på direktiv från ett i grunden negativt inställt statligt verk (ytterligare ett argument mot åter-förstatligande av skolan). Det finns en alldeles särskild poäng med att ge verksamheterna stor frihet i ett initialt skede.

På Lidingö finns nu erfarenheter och ett behov av att samordna och standardisera omdömen och betygskriterier - inte minst för elevernas rättssäkerhet, men även för att vi politiker ska kunna ha ytterligare ett viktigt (och riktigt) instrument för att göra uppföljningar av verksamheterna. För att så kostnadseffektivt som möjligt satsas nu på ett digitalt system som blir lika för alla kommunala grundskolor på Lidingö. Med detta verktyg kommer det att bli möjligt att göra de uppföljningar av resultat som skollagen kräver och som Skolverket kritiserat Lidingö (och de flesta andra kommuner) för att inte kunna göra fullständigt på alla nivåer.

---

SvD, DN, DN, DN

---

Tidigare bloggar:
Omdömen och omdömeslöshet
Vårdköer och Skolresultat - hjälper samma medicin?

---