måndag 7 februari 2011

Cynisk syn på psykisk sjukdom

I dagens SvD tar Johan Wennström upp ett viktigt ämne, nämligen omvärldens syn på psykisk sjukdom. För de flesta i dagens Sverige är psykisk sjukdom säkert något man bara kommit i kontakt med via olika spänningsserier i TV.

Johan Wennström kritiserar Teater Giljotin och vänstertidskriften Arena för att "exotisera" svåra psykiska tillstånd. Teatern tyck anse att "Det är vi friska som är dåraktiga, och det är de psykiskt sjuka som gör något som räknas. Spränger ramarna i sökandet efter livets mening." som Wennström uttrycker det. I tidskriften Arena "reflekteras en beundran för psykisk ohälsa".

Det förefaller inte finnas någon förståelse för hur förvirrad och kaotisk en människa som drabbats av psykos är. Det handlar inte om djupare förståelse och insikt, det är skräckinjagande kaos. TV-seriernas smarta, konsekventa och planläggande psykiskt sjuka avspeglar inte det smärtsamma, kaotiska och skrämmande som de flesta människor med psykos upplever.

Tyvärr ligger det nära till hands att reflektera över hur sinnesjukhus och psykiska "diagnoser" har använts i kommunistiska diktaturer. Där finns det många exempel på hur klartänkta individer av politiska skäl stämplats som sinnessjuka och spärrats in.

Men det är inte där problemet i huvudsak finns i Sverige. Problemet handlar mycket om allmänhetens - och däribland tyckare utan kunskap - syn på psykisk sjukdom.

Men det innebär inte att psykiatrisk vård inte kan kritiseras. Psykiatrin har utvecklats från i bästa fall omhändertagande och "förvaring" (och i sämsta fall inlåsning eller till och med ingrepp i hjärnan - lobotomi) till ett hopp om bot med kemiska substanser och nu med allt större insikt om att psykofarmaka inte kan lösa allt. Men att gå så långt som att påstå att svår psykisk sjukdom är det friska tillståndet, det visar bara på att man inte förstått de psykiskt sjukas lidande...

---

1 kommentar:

Anonym sa...

Att referera till en pjäs man inte sätt och inte vet vad den handlar om kan bli väldigt konstigt. Nu utgår du från Wennströms version av denna pjäs och den är tämligen förvriden. Föreställningen är snarare en lek med gränser; och då snarast gränsen mellan normalt och onormalt. Självklart finns det psykiskt sjuka människor som bara mår dåligt av sin sjukdom; men pjäsen handlar snarare om normer som finns i samhället och som hämmar oss.