torsdag 10 februari 2011

Topp utan bredd - urvattning av svensk forskning

Jag har tidigare bloggat om långsiktiga problem med att inte minst den medicinska forskningen riktas in på "snabbt kommerersialiserbara upptäckter", dvs konkurrens med läkemedelsindustring. Under de senaste decennierna har de statliga universiteten omvandlats från kunskapsbyggande institutioner till "forskarhotell" med främsta mål att skapa ekonomiskt framgångsrika produkter.

Det är inte en strategi som gynnar kunskapsuppbyggnaden på lång sikt.

I dagens SvD beskrivs hur de senaste årens massiva satsning på "spetsforskning" knappast har lett till mer och bättre forskning. Resurser har koncentrerats till en mindre grupp personer som på något sätt pekats ut som mer framgångsrika än andra. Men hur mäter man excellens i forskning? Vem bestämmer hur det ska mätas? Den samlade effekten blir att mångfalden minskar. Det blir mindre medel över till andra forskargrupper att utveckla idéer som till och med kan uppfattas som "felaktiga" av dem som bestämmer vad som är bäst forskning. Ett system där bara ett fåtal premieras med så stora anslag att de uppenbarligen inte ens gör av med hela anslagen lär minska mångfalden i forskningen än mer: det som är det gällande "modet" i forskningen gynnas och nytänkande lär ha svårt att få in nya idéer som kullkastar den förhärskande "dogmen". I artikeln sägs att "de ledande forskarna drev en aggressiv lobbykampanj för att få fram mer pengar". Vad är det som säger att "de ledande" är "de bästa"? Säkerligen de som är bäst på att skaffa anslag...

För flera år sedan läste jag en djupgående analys av riskerna med alltför massivt stöd för cancerforskning. Tyvärr minns jag inte källan, men det handlade om stora satsningar på cancerforskning i USA. Effekten blev den samma som den som nu beskrivs för den svenska satsningen på spetsforskning: snabb minskning av innovativ forskning, färre genombrott.

De övergripande slutsatser man kan dra av dessa företeelser är bland annat att:
- statliga universitet ska inte ha som främsta mål att konkurrera med näringslivet utan att gynna långsiktig kunskapsuppbyggnad
- elitsatsningar är bra, men ska inte leda till att mångfalden i forskningen stryps
- universitet som inte har egna basresurser utan är beroende av att de forskare som fått anställning själva ordnar anslag till egna löner, fungerar inte som fria vetenskapliga institutioner med att uppdrag att självständigt bidra till en kunskapsuppbyggnad...

---

2 kommentarer:

Anonym sa...

Bra! Ennu bättre vore om du fick (din) forskningsminister Krantz att fatta något av det du skriver.

Lars Björndahl sa...

Hej! Tack för positiv kommentar. Nu handlar det inte om att övertyga Tobias Krantz, som ju lämnade Regeringen efter valet. Sveriges forskningspolitik hänger på mer än en persons insikt och handlingskraft. Därför bloggar jag om frågan och hoppas att likt vattendroppen som urholkar stenen nå ett resultat genom idoghet och envishet!