lördag 19 februari 2011

Vem bestämmer vad som är bäst forskning?

I gårdagens SvD kommenterade vetenskapsreporten Inger Atterstam den kritiska rapporten om hur forskningsmedel i huvudsak riktade till speciellt excellenta forskare i en betydande grad inte utnyttjats och inte heller i någon betydande utsträckning lett till fler publikationer och påtagliga framsteg i respektive forskningsområdet.

Atterstam konstaterar att förtroendet för forskningen är i fara. Det är en förtroendebransch och jag kan inte annat än instämma i att det finna många frågetecken kring satsningen på "excellens".

Jämfört med andra delar av skattestödd verksamhet - som skolor och sjukvård - är det mycket svårt att mäta forskningskvalitet. Vetenskapliga tidskrifter använder sig allt mer av så kallade "impact factors" - hur ofta publikationer citeras av andra forskare. En tidskrift med många publikationer som citeras anses vara bra och artiklar med många citeringar tas som intäkt för kvaliteten. Vad man måste betänka är att även om negativa citeringar (dvs. "de resultat som presenteras här ger skäl att tro att tidigare publicerade studier lett fram till felaktiga slutsatser...").

Att en forskare har flera citerade publikationer är inte det samma som att den forskarens resultat är bättre eller viktigare än forskare som har mindre citerade publikationer. Det kan till och med vara så att flera forskargrupper publicerar många artiklar med förhastade eller felaktiga slutsatser, men eftersom de citerar varandra ger "impact factor" en bild av att det skulle vara excellent forskning. Men, undrar man kanske då, hur kan det komma sig att sådana studier publiceras? Vetenskapliga tidskrifter låter insända manuskript granskas av minst 2-3 forskare som ska vara oberoende, men för att vara kunnig i området måste även bedömarna själva arbeta i forksningsområdet. Det finns alltså inte någon metod för att helt objektivt bedöma vad som är bra forskning och ännu mindre vad som är excellent forskning! Mänskligt att döma är det nog snarast så att det som stämmer bäst med de egna hypoteserna och den egna forskningen har lättare att accepteras av dem som gör bedömningar.

Men det är ganska lätt att skapa tabeller med "citeringsdata". Inte bara tidskrifter använder sådana för att hävda sin excellens. Vetenskapliga institutioner som Karolinska Institutet använder sådana poäng för att mäta forskningens kvalitet. Det är enkelt med sådana siffror - och man slipper tänka och göra svåra bedömningar; slipper väga bedömningar med olika inslag av subjektivitet. Men det ändå ingen garanti för att systemet med kvalitetsmätningar med hjälp av citeringsdata verkligen leder till att svensk forskning utvecklas och blir bättre. Tidigare handlade det mest om antalet publikationer (enklare att räkna än att bedöma innehåll) - nu handlar det om att få höga citeringssiffror och då gäller det att passa in i ett mönster och inte utmana etablerade sanningar i allt för hög grad.

Därför har jag svårt att hålla med om att ens Nobelpriset är en användbar mätare på forskningens kvalitet. Det enklaste skälet till det är givetvis att Nobelpriset bara ges till ett fåtal forskare - mycket forskning kan aldrig få priset hur utmärkt den än är. Ett annat skäl är att Nobelkommittén vid Karolinska Institutet utgörs av forskare och att det därför är naturligt att upptäckter som ligger nära deras egna intresseområden och hypoteser har lättare att förstås, uppskattas och därmed bli kvar i urvalsprocessen.

För övrigt anser jag att det största hotet mot den svenska forskningen är utarmningen av universiteten som kunskapsuppbyggare genom att sats på kortsiktigt ekonomiskt lönsamma resultat. Ensidig satsning på ett mindre antal "excellenta" forskare är en del av denna utarmning. En annan del är den närmast religiösa tron på "faktorer" och "index" som i sin tur i hög grad är beroende på subjektivt inflytande.

---

DN debattartikel om nedrustningen av klinisk cancerforskning.


---

Inga kommentarer: