onsdag 27 juli 2011

Snävt perspektiv på "rasism" hjälper inte

På dagens Brännpunkt tar en grupp författare anförda av Mona Sahlin upp ett angeläget ämne: hur ska man kunna förhindra en upprepning av tragedin i Norge.

Analysen kommer en bra bit på väg: man löser inte intolerans med några snabba insatser, det handlar om långsiktigt arbete.
"Undervisning och folkbildning för tolerans handlar inte om debatt, tillrättavisande eller skuldbeläggande av individer eller grupper. Det är frågan om en undervisning grundad i den enskilde individens förståelse för den värld denne lever i, på grund av den intolerantes ovilja och oförmåga att se världen ur ett annat perspektiv än sitt eget. Därför är ett kontinuerligt samtal som bygger på att utveckla inlevelseförmågan hos den intolerante, så att denne kan se världen ur andras perspektiv, en nödvändighet."

På något sätt undviker man dock frågan om varför vi människor har så lätt att gruppera oss, utföra mobbning i olika grupper. Om man kallar det rasism, så har man reducerat problemets omfattning så att man kan missa själva grunden. För att kunna klassificeras som äkta rasism så handlade det ursprungligen om en teori om att olika raser var olika dugliga - vanligen att den egna rasen (vad det nu är) är den som är mest duglig och den som därför har rätt att styra över andra raser. Om man däremot är rädd för andra folkgrupper handlar det inte om rasism utan om det som fransmännen kallar "xenofobi" - rädsla för det främmande.

Xenofobi omfattar alla fobier relaterade till olika grupperingar av människor: islamofobi, homofobi eller fördomar om någon annan gruppering som man själv inte räknar sig till.

Det finns någonstans hos oss alla en instinkt att identifiera sig med en grupp nära en själv: familjen, arbetsgruppen eller t ex skolklassen. Om vi håller ihop mot dem som vi inte känner så väl, så får vi en känsla av trygghet. Att gemensamt anfalla någon som inte känns som del av gruppen inger också en betydande trygghet - dvs även mobbningens lär ha sin grund i xenofobin (och det är ju en känt trick av diktatorer att ordna krig med en yttre fiende för att samla befolkningen och ta udden av intern kritik). Men trots att xenofobi är instinkt så kan vi lära oss att inte låta oss styras av dessa. Om vi låter oss styras av instinkterna låter vi "reptilhjärnan" styra oss, dvs hjärnfunktioner som inte innebär några medvetna, genomtänkta beteenden. Man kan aldrig ursäkta xenofobt beteende med att "det är ju en instinkt" - människan är ju mer utvecklad än en "reptil".

För att förstå - och på sikt kunna minska risken för tragedier som de i Norge och sådana som inträffat bland annat på skolor i tex USA måste det långsiktiga arbetet gå ut på att minska instinktens inflytande över tänkande och beteenden. Om man tar med i ekvationen att individer som fastnat i xenofobiskt tänkande i grunden är otrygga människor som funnit en trygghet i just det tänkandet, så inser man hur komplicerat problemet är.

I grunden handlar det om att förstå att vi har "djuriska" instinkter att finna trygghet i att (även inbilla oss) att vi tillhör en grupp (familj, skolklass, skola, idrottsklubb, politiskt parti eller annan förening, stadsdel, kommun, landskap, nation, världsdel...) och att försvaret av denna grupp mot inbillade eller verkliga angrepp kan göras med vilka medel som helst. På instinktsnivå handlar det inte om att en människa är ond eller god. Det handlar om att lära sig att förstå sina egna reaktioner: varför blir jag rädd för personer från andra grupper?

Därför stämmer det som Mona Sahlin och medförfattare skriver: den som inte vuxit fram till en mognad avseende den inbyggda xenofobin kan inte omvändas i en handvändning: "Därför är ett kontinuerligt samtal som bygger på att utveckla inlevelseförmågan hos den intolerante, så att denne kan se världen ur andras perspektiv, en nödvändighet." En förståelse av den grundläggande, instinktiva xenofobin kan möjligen vara till hjälp vid "avprogrammering".

Ingången till detta måste vara att få individen att förstå att rädslan är obefogad och att grupptillhörigheten till en xenofob grupp inte löser individens problem. Och ett politiskt parti som har xenofoba beskrivningar av "verkligheten" gör inte ett sådant arbete lättare. Tvärtemot vad Jimmie Åkeson hävdade i en Eko-intervju stärker SDs islamofoba hållning fördomar hos personer som hyser den obefogade rädslan för invandrare från länder där islam är dominerande. Därför anser jag att SD på ett oansvarigt sätt underblåser xenofoba beteenden som kan leda till tragedier som den i Norge

Ökad insikt, minskat inflytande för instinkt - ungefär som tulipanaros: lätt att säga, men svårare att genomföra.

---
Paul Lindquist, Kent Persson

----

DN

---

6 kommentarer:

Andreas sa...

Det handlar inte om rädsla för en folkgrupp, Islam är en ideologi, inte en kultur.

Givetvis kan det verka så, men det är endast för att Islam är så totalitär att den förtrycker mycket av det ursprungliga i den erövrade folkgruppen.

Titta bara på Egypten, de hade en egen blomstrande kultur men är nu en "arabisk" stat i förfall, sedan Islam tog över.

Anonym sa...

Min tolkning av vad du bla vill säga med din text: Djur överlever genom att följa sina instinkter, människor däremot genom att strunta i sina? Ja så kan man ju också se på världen :)Jag däremot tror att människan är mer av ett djur än vi vill erkänna. Tur att vi lever i en demokrati där var och en har rätt till sin åsikt ;)

Lars Björndahl sa...

Hej Andreas!
Jag tycks behöva förtydliga lite. Inte inskränkt till rädsla för en folkgrupp, utan instinkten handlar om att ty sig till en "känd" grupp - för att få trygghet gentemot en annan "främmande grupp".
Ideologier kan man inte bekämpa genom att döda dem som inte är delar ens egna åsikter - då angriper man en grupp individer som man uppfattar som ett hot.
Att Egypten "blomstrade" under Mubaraks diktatur är det nog inte så många sekulariserade egyptier som håller med om. Sedan är det givetvis sant att det ofta efter längre diktatur under kortare eller längre tid råder olika grad av kaos - där olika grupper söker skapa trygghet genom makt för sin egen grupp...

Genom århundradena har mängder av krig och maktkamper utkämpats under "religiös" täckmantel, dvs man har använt ett religiöst språkbruk för att rättfärdiga våldsutövning och förtryck. Var det i religiös nit som Gustav Vasa genomförde reformationen eller för att bli kyrkans överhuvud och därmed få kontroll av rikedomar för att betala skulden till Hansan - den skuld han dragit på sig för att finansiera befrielsen från de danska tyrannerna?

Men om man är rädd för en ideologi kan man inte vinna genom att försöka utrota sina meningsmotståndare. Vilken ideologi står man då själv för?

Lars Björndahl sa...

Svar till Anonym:
Jag har uppenbarligen inte varit tydlig nog, eftersom du missuppfattat mig.
Instinkter är nog bra för basala livsfunktioner, men högre stående djur behöver lära sig för att överleva.
Däremot håller jag med dig om att vi människor är mer av djur än vad vi vill erkänna. Det man ärligt måste fråga sig när man blir oroad av att träffa en främling är VARFÖR man blir oroad!

Det handlar inte om att strunta i sina instinkter utan om att bli medveten om dem - och att medvetet kunna värdera vad som är ett reellt hot och vad som inte är det.

Att kunna värdera signalerna från sina instinkter är en del av det vi brukar kalla civilisation. Dit hör att visa tolerans och inte låta sig svepas med av undermedvetna reaktioner, men också att inte acceptera att enstaka individer försöker få andra att underkasta sig deras vilja på grund av hot - det som i dagligt tal kallas terrorism.

Men jag är helt överens med dig om att det är tur att vi lever i en demokrati där var och en har rätt till sin åsikt. Dock har inte var och en rätt att kränka andras liv eller hota andras liv...

Anonym sa...

Till Lars,

(1) Du gör gällande att ty sig till en grupp som man identifierar sig med är något dåligt.

Varför är det dåligt?

TRYGGHET
Lars, antag att du helt plötsligt befann dig i nåt afrikanskt land vars språk du inte behärskar. Fråga dig själv nu om du tror att du skulle trivas där livet ut.

När jag sitter på tunnelbanan eller går på vissa gator i Stockholm känner jag mig alienerad, ty ofta syns inga av mina likar till. Jag är inte rädd, bara uppgiven.

Varför ska man göra Sverige till ett mångkulturellt land, när man inte behöver det? Om man vill uppleva andra kulturer kan man sätta sig på första bästa transportmedel.

RESURSER
Varför tyr man sig till sina likar? Jo för att även i ett modernt samhälle har man nytta av det. Man vill att ens grupp ska få mer makt, för det innebär att ens egna chanser till att få ta del av de BEGRÄNSADE resurserna som finns i samhället ökar. Med resurser menar jag arbete, bostad osv.
Om du tittar på Södertälje, Malmö och Göteborg exempelvis, så ser du hur invandrargrupper som hjälper varandra har fått en väldigt stark ställning och konkurrerat ut svenskar.

Att "individualisera" sig som du skriver kommer ALDRIG att vara ens bästa strategi. Enkel spelteori.

Christian

Lars Björndahl sa...

Hej Christian!
Jag ska förklara bättre, så kanske du inte missförstår mig!

(1) Att ty sig till en grupp är inte dåligt – om man förstår att rädslorna för ANDRA grupper i de flesta fallen inte beror på en reell fara, utan just på att man ”inte känner igen sig”.

TRYGGHET
Man behöver inte gå så långt som till ett främmande land. Förflytta dig till en stadsdel eller förort i Stockholm där du inte är van att röra dig, har släktingar eller vänner. Om du då plötsligt möter en granne, som du annars aldrig pratar med, så är sannolikheten stor att du känner dig ”trygg” tillsammans med grannen därför att allt annat känns främmande. Men om du känner sig osäker inför en invandrare som du möter i affären eller på tunnelbanan – pröva att le vänligt och kanske till och med säga något vänligt (som ”hej” till exempel). Sannolikheten för att du blir positivt överraskad är överhängande!!
Ett annat exempel är fotbollsklubbar. Älska ditt eget lag och hata anhängarna av andra klubbar – grupptillhörigheten ger en falsk känsla av trygghet och eftersom den andra klubbens anhängare också känner styrkan växa så är det upplagt för bråk. Och det spelar ingen roll att klubbarna kan heta Hammarby, Djurgården eller AIK och att majoriteten av anhängarna är ”vanliga, hederliga svenskar”. Men när landslaget i fotboll spelar mot Danmark eller någon annan nation, då skiljer man inte längre på AIK:are och Djurgårdare…

Sverige är och har länge varit mångkulturellt. Vi som bor på Lidingö anses fisförnäma och obehagliga av dem som inte känner någon som bor här. Många Lidingöbor känner sig otrygga när de möter Östermalmsbor eller Farstabor. Åker vi Stockholmare till Göteborg anses vi 08:or vara dryga och föraktfulla. Så det finns inte EN svensk kultur. Vi är alla människor – men om vi sluter oss till vår egen grupp och inte uppträder välkomnande mot andra grupper så består misstänksamheten och ger underlag för fientlighet.

Du kommer snabbt in på ett resonemang om makt och begränsade resurser. Som Sveriges befolkningspyramid ser ut så får vi vara tacksamma för alla som vill komma hit och arbeta! Redan nu skulle vi inte klara äldreomsorgen utan även nyanlända invandrare. Därför är det bra att Alliansregeringen sett till att göra det lättare för flyktingar att börja arbeta och försörja sig själva istället för som under (S) invaggas i bidragsberoende.
Däremot har du inte torrt på fötterna när du säger att invandrargrupper fått en väldigt stark ställning och att de konkurrerat ut svenskar. Om du tar del av den forskning och de undersökningar som har gjorts visar det sig att utanförskapet är allra störst i de grupper som du utpekar som något slags makthavare i dagens Sverige.

Och var har jag skrivit ’att ”individualisera” sig kommer att vara ens bästa strategi’?