söndag 1 april 2012

En folkrörelse för kunskap

I dagens SvD skriver Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh om att vi måste sluta nedvärdera kunskap. Det är ett ämne som engagerar mig varmt (se tidigare bloggar längst ner). Kanske utgjuter man sig i artikeln lite väl mycket om enskilda studenters ansvar eller brist på ansvar, men i slutet blir fokus tydligare:

"Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt. Annars lär vi tala om låga löner, betygsinflation och lärarflykt i det oändliga, utan att det blir bättre. Folkrörelser har skapats förr, när många ansett att något är fel."


Det moderna Sverige skapades inte genom att kunskap föraktades. Tvärtom växte demokratin fram genom att kunskap blev tillgängligt för alla samhällsklasser. Men under min egen skoltid på 1970-talet sågs en tydlig kantring. Mer radikala vänsterutopier fick inflytande över skolan. Det var inte längre ett övergripande mål att skaffa sig kunskap - det upplevdes långt ifrån alltid positivt att sträva efter kunskap: det luktade otäck elitism och bristande vilja till jämlikhet...

Men det är klart att det är lättare att styra ett folk som inte vant sig att söka och uppskatta kunskap. När det gäller våra gemensamma organ (universitet och högskolor) som har kunskapen till främsta uppgift, så tycker jag mycket gått fel. Forskning handlar i första hand om att få fram snabbt kommersialiserbara produkter, inte att mer eller mindre systematiskt bygga upp kunskap. Därmed förfaller även den andra delen: det blir mindre av att förmedla kunskap och utvecklingen av kunskap till att i kunskapsfabriker förmedla gårdagens kunskapsnivå.

Från mitt perspektiv kan jag inte se annat än att en folkrörelse för kunskap måste se hela samhället och behovet av kunskap som ett medel att utveckla just samhället - det är inte bara en fråga om vad studenterna gör eller inte gör. Och vad studenter gör eller inte gör, det är klart kopplat till vad examinationen kräver! Krävs fragmenterad kunskap, skaffar sig studenter fragmenterad kunskap. Krävs en förmåga att närvara på gruppdiskussioner så är man närvarande på gruppdiskussioner, och så vidare.

---

Tidigare bloggar:
Alliansregeringen satsar på forskning
Det är skillnad på forskning och forskning
Att rasera går fort - att restaurera kommer att ta tid
Fortsatt satsning (M) på Lidingös unga
Tomma tunnar skramlar mest modell (S)
Ett skolpolotiskt credo
Den bortglömda grundforskningen
Kunskap, Frihet och Trygghet

---

1 kommentar:

Kuda Mtema sa...

Exakt! Hela skoldebatten rör ett större område än utbildning och jag har sedan tonåren funnit det märkligt att få vuxna (ur den tidens perspektiv) verkade se kopplingen mellan skolan och samhället. Jag upplevde hela tiden att det fanns ett stort glapp och det var just därför jag blev "skoltrött", vilket var lärarnas begrepp, inte mitt. Som vuxen lärare måste jag tyvärr säga att det där glappet snarare har vuxit än krympt. Särskilt sedan internet har förändrat hur vi ser på världen.

Ditt blogginlägg satte igång mina tankar och därför kommer jag att länka till den här bloggen när jag har skrivit färdigt mitt blogginlägg. Tack för inspirationen!