onsdag 8 augusti 2012

Är ett superdepartement lösningen på forskningens problem?

I DN idag skriver Karolinska Institutets rektor Harriet Wallberg-Henriksson om behovet för svensk forskning att få en klar och långsiktig styrning. Wallberg-Henriksson gör jämförelser med Danmark:

"En av de viktigaste reformerna är ett nytt superdepartement som har till explicit uppgift att koppla samman forsknings- och innovationspolitiken. Man har också inrättat ett forskningspolitiskt råd med uppdrag att utveckla forskningspolitiska strategier, att ge råd till forsknings­ministern och att initiera egna analyser."
Det som framstår som lite mer problematiskt är att definitionen av vad som är bra forskning och vad som krävs för att uppnå detta inte finns med i analysen. Det enda som KIs rektor hänvisar till är hur ofta publicerade studier blir citerade. Det är förvisso ett mått som kan göras objektivt, därför att det kan göras maskinellt. Men är det säkert att det är den mest innovativa forskningen som citeras mest? Eller kan det vara så att det som är "inne" citeras mycket mer än studier som kartlägger sådant som många detaljinriktade forskare förbiser? Och citering kan även innebära att den citerade studien tas fram som ett exempel på spridd, men inte alls god forskning.

Jag har själv stor erfarenhet av att bedöma vetenskapliga studier inom mitt område. Även internationellt sett är det få publikationer som kännetecknas av bred och djup kunskap om området. Man använder en analysmetod, men är inte speciellt kunnig i den normala biologin (funktionen) och drar därför slutsatser som det inte finns grund för.

Från mitt perspektiv fattas en viktig del i pusslet för att fortsätta utveckla internationellt högklassig forskning i Sverige: universiteten måste i än högre grad än idag stå för kunskapsuppbyggnad istället för det primära målet att skapa snabbt kommersialiserbara produkter (som ju borde vara näringslivets uppgift). Unga forskare måste ha en mycket bredare och djupare kunskap i biologi/fysiologi; för detta krävs satsningar både på grundforskning och på att unga forskare ges möjlighet att skapa sig en bred kunskapsbas. Utifrån den plattformen kan sedan användandet av modern högteknologi leda forskningen och kunskapsutvinnandet i helt nya, nu oförutsägbara banor. Utan goda grundkunskaper kan det bli snabba publikationer med marginell betydelse för kunskapsuppbyggnaden. Men för detta krävs att forskningssatsningar inte styrs för hårt, vare sig av politiker, ämbetsmän eller råd bestående av seniora forskare som har sina perspektiv fastlagda. När jag granskar både svensk och internationell forskning så finner jag en övertro på statistiska mått på citeringar och en allvarlig brist på insikt i behovet av breda och djupa kunskaper i ämnesområdet.

---

Inga kommentarer: