lördag 11 augusti 2012

Det räcker inte med målstyrning

Brännpunkt i dagens SvD skriver förre chefen för Riksbankens direktionsavdelning Björn Hasselgren om bristen i effektivitet i den statliga verksamheten. Det är en i flera avseende viktig analys av problemen med den nuvarande svenska traditionen med självständiga ämbetsverk till stor del skild från den politiska styrningen. Oklarheten om vilken instans som har vilket ansvar är stor.

Hasselgren argumenterar för antingen övergång till starkare politisk styrning från regeringen eller tydligare riktlinjer och ansvar för verken, deras styrelser och generaldirektör (eller motsvarande). Hasselgren anger just de otydliga riktlinjerna, eller målen, som ofta är motsägelsefulla eller bara svåra eller omöjliga att mäta. Här finner jag den största luckan in Hasselgrens diskussion: målstyrning är bra, men man måste tydligare ställa krav på effektmål snarare än aktivitetsmål.

Alen Musaefendic tog upp det i sin ledare i SvD härom dagen, och belyste hur Tillväxtverket redovisade framgången i sin verksamhet med aktivitetsmått:
"personer som lärt sig mer om LOV (900), personer som träffat ambassadörer för kvinnors företagande (107000), registrerade affärsplaner (26000), företag i matchmaking (70), kvinnor som deltagit i affärsutvecklingsinsatser (27000) och naturligtvis alla bidragsmiljoner som distribuerats"
Betydligt svårare än relativt betydelselösa aktivitetsmått är att redovisa effektmått, dvs mått på vilken effekt insatserna har fått. I skolan har man börjat söka sådana mått - hur har det gått för eleverna? Skulle skolan redovisa aktivitetsmått skulle det handla om antalet närvarotimmar, antalet utvecklingssamtal, antalet förbrukade skrivböcker osv, men inte om allt detta överhuvudtaget haft någon effekt.

---

Göran Pettersson

---

Inga kommentarer: