torsdag 2 augusti 2012

Mediokert om barnfattigdom

På dagens Brännpunkt i SvD försvarar Véronique Lönnerblad från Unicef Sverige att ensidigt - och enfaldigt - använda ett relativt mått på barnfattigdom. Det försvaret är mediokert. Vidare anklagar hon Anders W Jonsson för att glömma barnets perspektiv.

Men vad är det som Jonsson skulle ha glömt? För att citera hans brännpunktsartikel:

"Unicef undersökte hur många barn som saknar två eller flera av 14 kriterier som anses normala och nödvändiga för barn i ett rikt land. Det kan röra sig om tre mål mat om dagen, två par skor, en lugn plats för att kunna göra läxor, pengar till skolutflykter eller en internetuppkoppling. Resultatet visade att 1,3 procent av barnen i Sverige saknade två eller fler av dessa kriterier, vilket ger en topplacering."
...
"Det är också viktigt att poängtera att merparten av barn som klassas som fattiga är barn vars föräldrar kommit till Sverige som flyktingar. Om hundra barn flyr från miserabla förhållanden i krigets Somalia och får en trygg hamn i Sverige innebär det rent krasst att den svenska barnfattigdomen ökar. Att barnen inte har tillgång till exempelvis internetuppkoppling eller två par skor från dag ett gör att de automatiskt klassas som fattiga. Det betyder inte att vi ska sluta med den generösa flyktingpolitik som förs i Sverige och som jag är stolt över. Däremot betyder det att samhället måste anstränga sig lite extra för att föräldrarna till barnen snabbt ska komma i arbete."
...
"Det allvarliga problemet med många av barnfattigdomsrapporternas sätt att mäta, och den påföljande medierapporteringen, är att det stjäl fokus från gruppen av de allra mest utsatta barnen. Det handlar om de barn som lever i absolut fattigdom, vilket måste vara det väsentliga måttet på fattigdom och som Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport använder sig av. "
 Lönnerblad förefaller försöka desarmera Jonssons viktiga inlägg genom att komma med felaktiga påståenden om vad han egentligen framfört. Det är en form av argumentation som man skulle kunna förvänta sig från en politisk motståndare, men inte från en organisation som förväntas ha mindre partipolitiskt färgade mål som t ex Unicef. Antingen beror det på bristande analytisk förmåga hos Lönnerblad, eller så är det fråga om att försöka rättfärdiga ett orättfärdigt ställningstagande från generalsekreteraren och organisationens sida.

Vad Jonsson gör, är att argumentera för att se barnens problem och hur tendentiös informationsselektion och propaganda byggd på feltolkad statistik hindrar såväl allmänhet som medier och politiker att få rätt perspektiv och därmed möjlighet att angripa de verkliga problemen.

Vad generalsekreterare Lönnerblad gör, är precis det motsatta. Genom att försvara ett mått som inte ensamt och utan djupare analys kan användas för att förstå läget så glömmer hon och hennes organisation barnets perspektiv.

---

Om sanningen ska fram

---

Inga kommentarer: