onsdag 12 december 2012

Forskningens framtid och doktorandernas villkor

I dagens DN skriver representanter för IVA-projektet Agenda för forskning kloka tankar om vad som är väsentligast för forskarstuderande (doktorander) under den begränsade period då doktorandstudierna bedrivs. Här betonas vikten av att varje doktorand ges möjlighet att arbeta i en stimulerande miljö.
"Våra lärosäten måste ta ett större ansvar än hittills för att alla doktorander ges möjlighet att verka i väl fungerande forskningsmiljöer. Annars påverkas nämligen såväl forskningskvaliteten som forskarnas framtida karriärmöjligheter negativt."
I gårdagens DN skrev Ibrahim Baylan (S) att huvudproblemet skulle ligga i systemet med utbildningsbidrag i stället för lön till doktorander. Det är i och för sig glädjande att utbildningsbidraget, som först infördes i stor skala i början av 1980-talet och i syfte att spara pengar genom att det var just ett stipendium och inte anställning med social trygghet och pensionsförmåner osv ifrågasätts. Det var populärt i somliga forskargrupper där man ville maximera antalet arbetstimmar till en minimal kostnad. Men det var knappast något som gynnade den intellektuella nivån för doktoranderna...

Men mer allvarligt är att Baylan inte ser att anställningstryggheten och förmånerna under doktorandtiden inte är den stora knäckfrågan. Det viktigaste är arbetsmarknaden EFTER doktorandtiden. Därför är det glädjande att värdet av forskarutbildning förefaller att värdesättas betydligt bättre i till exempel skolan - återinförandet av lektorstjänster. Den individuella utbildning som forskarutbildningen utgör borde ha ett högre värde även utanför universiteten. Den utveckling som många individer går igenom under doktorandtiden med ständig övning i kritiskt förhållningssätt, värdering av vad som är trovärdigt och på vilka grunder man kan just kan ifrågasätta respektive sätta tillit till olika hypoteser, är något långt utöver grundutbildning vid även framstående universitet och högskolor. Mycket talar därför för att en ökad genomströmning av individer i forskarutbildningen både skulle gynna universiteten och hela samhället.

Ett viktigt perspektiv på hur svensk forskningspolitik behöver inriktas anlades av Gunnar Öquist, Professor emeritus i fysiologisk botanik, Umeå universitet, fd ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien och Mats Benner, Professor i forskningspolitik, Lund universitet, i söndagens DN. Deras sammanfattning är talande:
"För att säkerställa långsiktig kvalitet och förnyelse på högsta nivå måste också universiteten ha resurserna men även ansvaret att skapa de miljöer som främjar den banbrytande forskningen. Sverige kan lära mycket av de positiva erfarenheterna från Danmark, Nederländerna och Schweiz. Utifrån dem föreslår vi här några grundläggande åtgärder för att höja kvaliteten på svensk forskning:
• Säkerställ att universiteten får ett ledarskap som på alla nivåer präglas av hög akademisk legitimitet och djärva vetenskapliga visioner.
• Komplettera dagens externt dominerade styrelser med akademiska senater som ansvarar för forskningens kvalitet.
• Återinför fullt finansierade tjänster för professorer och lektorer med basresurser som möjliggör riskfylld, långsiktig forskning inom områden där universiteten vill vara ledande. Rekrytera komplementära kompetenser för att skapa kreativa miljöer för nytänkande.
• Etablera ett karriärsystem för unga forskare med för ämnesområdet adekvat basfinansiering.
• Rekrytera med nationell och internationell öppenhet vid alla anställningar.
• Använd ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll och prioritering."
Vad jag anser saknas är dock perspektivet att vetenskapliga doktorer inte bara ska kunna göra karriär inom den akademiska världen. Då kan det bli stimulerande konkurrens om de karriärvägar som måste finnas i den akademiska världen - samtidigt som det finns väsentliga alternativ för dem som inte vinner i den konkurrensen samtidigt som samhället i stort kan tillgodogöra sig den kompetens som alla doktorer kämpat sig till!

---

Inga kommentarer: