söndag 27 maj 2012

S och SD i samarbete: avskaffa modersmålsundervisning

I veckan har S, MP och V spelat Sverigedemokraterna i händerna. I sin iver att orsaka nederlag för Alliansregeringen har man med SDs medverkan fått till ett riksdagsbeslut att lärarlegitimation ska krävas även för modersmålslärare - utan hänsyn till att tillgången till individer med kunskap i minoritetsspråk och andra modersmål med formell lärarkompetens är mindre än minimal!

Det är beklagligt att vänsteroppositionen bereder väg för Sverigedeomokratrerna som har helt andra mål än övriga partier i riksdagen: kvalitativ god modersmålsundervisning. Som riksdagsledamoten (FP) Roger Haddad uttrycket det i gårdagens SvD:

"Det som är mest intressant motivet till de olika oppositionspartiernas ställningstaganden. Regeringen och de rödgröna är överens om vikten av modersmålsundervisning, Sverigedemokraterna är egentligen emot och vill avskaffa detta. Åtminstone har de anfört att man ska lägga det utanför skoltid, att föräldrarna ska betala detta själva, att man ska ta bort kravet på kommunerna att erbjuda modersmålsundervisning samt att undervisningen inte bidrar till den assimilering som är målet med Sverigedemokraternas politik.
Kan det vara så att Sverigedemokraterna genom detta spel lurade de rödgröna i denna fråga? Konsekvensen blir ju egentligen om beslutet får full effekt att kommunerna inte kan erbjuda modersmålsundervisning eftersom lärarna inte har rätt utbildning för att kunna få en lärarlegitimation. Genom detta drag kan man säga att SD med hjälp av de rödgröna aktivt riskerar att skjuta modersmålsundervisningen i sank."
 Lärarlegitimation är ju egentligen ett mycket trubbigt redskap som knappast i sig är ägnat att höja kvaliteten i skolorna. Man kan jämföra med sjukvården, där de yrkeskategorier som har legitimation har det för att i första hand kunna ge yrkesförbud för utövare som utgör en fara för patienternas liv och hälsa. Men legitimationen i sig innebär inte en kvalitetsgaranti. För lärare har det förts fram som ett redskap för att förhindra fast anställning av lärare som saknar formell kompetens, vilket kan bidra till kvalitetsförbättringar, men ingen absolut förutsättning. Det tar inte bort behovet av att utveckla bättre mått på skolans kvalitet. Finns det någon vetenskaplig grund för att säga att det är legitimationen som kommer att lösa alla kvalitetsproblem?

När det gäller såväl yrkesutbildning som modersmålsundervisning är tillgången till formellt utbildade individer minimal. Frågan är då om oppositionen vill skapa regler som leder till att sådan undervisning inte alls kan bedrivas? - något som framstår som SDs huvudmål!

SvD

---

Grattis på 20-årsdagen!

I veckan hade jag förmånen att representera Utbildningsnämnd och -förvaltning vid Albatross Montessoriskola 20-årsjubileum i torsdags. [För alla vänstermänniskor som är emot friskolor, och som använder olika former av argument för att kunna förbjuda sådana, så kan det vara värt att nämna att denna veteran bland Lidingös friskolor organiseras av en ideell förening och alltså inte är ägt av riskkapitalbolag.]

Skolans rektor, Kerstin Eld, har varit med hela tiden och i mina ögon personifierar hon vad skolforskning visat: en bra skola har ledare med entusiasm och tydliga pedagogiska mål - och lärare med goda kunskaper och förmåga att dela med sig av entusiasm.

Inte bara det att 410 elever går eller har gått på skolan - skolan har genom sin blotta existens utgjort en breddning av utbudet av pedagogiska varianter på Lidingö. Därutöver har den blotta existensen av alternativ till den kommunala skolan varit till gagn för stadens egna verksamheter - sund konkurrens är positiv för alla parter.

Ytterligare en intressant aspekt som tydligt kom fram under torsdagens firande var föräldrarnas engagemang och uppslutning bakom skolan, rektor, lärare och inte minst elever. Engagerade föräldrar som tagit aktiv ställning genom att sätta sina barn i en friskola och sedan fortsatt ett aktivt engagemang i skolans verksamhet. Sådant engagemang bådar gott, inte bara för Albatross fortbestånd och utveckling, utan även för elevernas fortsatta utveckling.

Grattis - jag tackar för 20 år av god service till Lidingös familjer och ett gott samarbete med Lidingö Stad och ser fram emot många lika framgångsrika år framöver!

---

söndag 20 maj 2012

Socialdemokratin försöker både äta och spara kakan - hur länge håller det?

Förra helgen var Stefan Löfven gäst hos Thomas Ramberg i Ekots Lördagsintervju. Jag tycker att det är förvånande att den intervjun inte givit mer eko i landet!

Stefan Löfven är värd all respekt - uppdraget han fått är nog så svårt: att företräda ett parti på nedgång. Sedan Göran Perssons ledartid, som ju mycket präglades av att mota bort personer med kunskaper och integritet att säga emot Den Store Ledarens sökande efter snabba röstvinster, har Mona Sahlin fått skulden och ersatts av Håkan Juholt som avpolletterats för att lämna plats för Stefan Löfven. Men vad har egentligen förändrats i partiet? Signalerna är att man fortfarande känner sig tvingade att acceptera flera stora reformer som Alliansregeringen genomfört, men vissa begränsningar. Man erkänner inte principen att ROT och RUT handlar mindre om att "subventionera" vissa typer av hantverkstjänster utan betydligt mer om att föra över dessa sektorer från en obeskattad "svart" tjänstemarknad till en "vit" beskattad och välfärdsomfattad samhällssektor.

Men detta är bara ett exempel. Vinst i välfärden - var står (S)? höjning av arbetsgivaravgifter och skatter? Fastighetsskatten? Förmögenhetsskatten? Värnskatten? Den gemensamma nämnare för dagens och gårdagens socialdemokrati är ju att problemen är lösta om man höjer skatten.

PJ Anders Linder skriver på ledarplats i dagens SvD om hur Löfven fortsätter att tassa försiktigt i minerad mark - bara säga sådant om verkar ofarligt och inte nämna sådant som kan vara kontroversiellt i parti och bland väljare.

"S anklagar nu regeringen för att administrera massarbetslöshet. Det är överord. Visst hade det varit bra med lägre arbetslöshet, visst har man satsat för lite på företagsamhet och visst har en del åtgärder floppat, men Sverige har också gått igenom en stor finanskris och den europeiska skuldkrisen pågår för fullt. Dessutom göms numera långt färre människor i förtidspension.
Framför allt står S själva helt tomhänta vad gäller jobben. Förlängd skolplikt till 25 års ålder i form av ”utbildningskontrakt” är rena skrivbordskonstruktionen och skattehöjningarna minskar snarare än ökar sysselsättningen. Använder man sedan pengarna till att höja a-kassan förstärks den effekten.

Stefan Löfven vet mycket om storföretag och om jobb. Vad gäller småföretag och jobbskapande politik har han mycket kvar att bevisa."
---

Anders Borg och Anna Kinberg Batra: "S undviker forskning i den egna politiken"

---

Skoldebatt på villovägar

I Dagens Nyheter publiceras idag en debattartikel som uppenbarligen vill vrida klockan tillbaka. Som tillhygge i debatten hänvisas till Skolverkets rapport om ökade klyftor mellan olika skolor i Sverige. Tre kulturgeografer vid Stockholms universitet har i projektet "Den svenska skolans nya geografi" drar man slutsatsen att "Skolvalet används för att undvika underprivilegierade". Enligt författarna har man analyserat vilka familjer som låter sina barn åka längst för ett aktivt skolval.

Men att utifrån detta dra slutsatsen att valet primärt handlar om att slippa kontakt med en viss grupp invånare, det framstår inte som något annat än vetenskapligt nonsens. Vad i undersökningen utesluter att det är dessa familjers starka vilja att barnen ska få en bra utbildning? Nej, detta slag av oreflekterat anti-valfrihetstänkande tyder mest på författarnas brist på vetenskaplig metod och hederlighet. Ett typiskt exempel på hur författarna tänker i förlegade vänstertermer (övervintrad 68-vänster, verkar det som) är att man genom att ta avstamp i att valfrihet i skolan skulle härröra enbart från Milton Friedman. Och tankesmedja Timbro "misstänkliggörs" genom epitet som "näringslivsfinansierad" och "cyniskt" när man vill diskutera "Kan alla skolor bli lika bra?". Det visar författarnas förmåga att döma ut något som ännu inte ägt rum; jag förmodar att det kan bero på att författarna inte bjudits in att delta i panelen - där finns Skolverket, Uppsala universitet, Institute of Economic Affairs och Timbro representerade men inte kulturgeograferna i Stockholm. Även Socialdemokraterna får sig en släng av sleven med argumentet att de är "rädda för att ett ifrågasättande av valfriheten skulle kunna slå mot röststödet".

Därmed inte sagt att valfrihetsrevolutionen inte måste fortsätta att utvecklas. För alla skolor som inte levererar kvalitet måste bidragen - skolpengen - ifrågasättas! Här finns fortfarande mycket att göra för kommunerna. Valfriheten för familjerna ska inte ifrågasättas utan hur de lokala politikerna arbetar för att utveckla kvalitetsmätningar och hur man sprider information om resultatet av dessa mätningar.

Ett förstatligande av skolväsendet är inte lösningen. Det finns redan en statlig tillsyn, som hittills i och för sig handlat mest om paragraf-efterföljd. Starten av Skolinspektionens aktuella genomgång av Lidingös skolor andades dock stark utvecklingspotential avseende utformning av rapporter och målen med tillsynen. Men det är fortfarande så att skolorna själva har den direkt kontakten med elever och föräldrar och vi som är lokalpolitiker är mycket närmre både familjerna och verksamheterna än vad någon statlig myndighet någonsin kan komma.

En viktig aspekt som artikelförfattarna undviker att beröra är hur olika verksamheter har mött konkurrensen från fristående verksamheter - resignation och tillbakagång (som författarna tycks uppfatta som en oföränderlig naturlag) eller som en utmaning och chans till utveckling. Här på Lidingö manade olyckskorparna Källängsskolans snara undergång när en friskola öppnade i närområdet. Källängsskolan är nu en av de bästa kommunala skolorna på Lidingö, just därför att man tog friskolan som en utmaning: man visade vad en kommunal skola kan göra med elevengagemang, kunskap och trygghet. Skolan har svårt att få plats för alla som vill gå i just denna skola, dvs rakt motsatt friskole-fiendernas spådom!

---

Thomas Böhlmark

---


torsdag 10 maj 2012

Jakobsbergsgeriatriken - ett lysande exempel

Norra Sjukvårdsstyrelsen var idag på studiebesök på Jakobsbergsgeriatriken. Det var lärorikt och ytterst inspirerande - en uppvisning hur målmedvetet arbete for bättre vård genom kunskapsuppbyggnad omsätts i praktisk handling. Inte minst imponerade den helhetssyn som Martin Annetorp och Eva Henriksen vittnade om - helhetssyn på patienten men också helhetssyn på hur sjukvård och omsorg kan utvecklas och förbättras: utveckling av ett utbildningscentrum för alla ínblandade yrkeskategorier (inte minst att unga människor kan lockas till att arbeta i geriatriken genom att introduceras av företrädare med ordentlig kompetens). Inom samma centrumbildning bedrivs vård och omsorg, forskning och tillämpning av egna och andras framsteg inom området.

---

www.founu.se

---


onsdag 9 maj 2012

Substantiella reformer för skolutveckling

Till skillnad från Skolverkets och Baylans tämligen dogmatiska ståndpunkter och förslag som inte skulle leda skolan framåt utan fortsatt in i okunskapens dimma, så har utbildningsministern presenterat förslag som ska ge nyanlända barn en mer rättvis chans att lyckas med sin skolgång i Sverige.

Det intryck jag fått av mottagandet av nyanlända barn är att de enligt svensk lag och svenska regler så fort som möjligt ska in i en "vanlig" skolklass - där anpassningen är åldern, inte individens aktuella förmåga att tillgodogöra sig undervisning på svenska. Egentligen är väl detta bara den logiska fortsättningen av att man "flyttas upp" till en högre klass, inte därför att eleven tillägnat sig de kunskaper och färdigheter som behövs för att tillgodogöra sig undervisningen i nästa årskurs, utan just därför att eleven har blivit äldre.

Förslaget som i praktiken innebär att man lämnar den dogmatiska synen att det är åldern som bestämmer vilken årskurs man ska gå i - utan om man lärt sig tillräckligt för att gå vidare. Det förekommer faktiskt att elever som till exempel genom skolk missat väsentliga delar av skolåret får "gå om". Möjligheten att sätta kunskapsmålet som gräns för skolplikten borde nog inte bara gälla nyanlända, utan de flesta eleverna - för deras egen skull...

Margareta Pålsson följer upp gårdagens magplask av Ibrahim Baylan:

"Det grundläggande problemet är dock inte att högmotiverade elever väljer bort en skola med bristande kvalitet – problemet är att det finns skolor där kvaliteten brister. Likvärdighet uppnås inte genom att begränsa det fria skolvalet, utan genom att lyfta skolornas lägstanivå."
Detta överensstämmer med min egen blogg i går: Det är de dåliga skolorna som behöver åtgärdas

Sanna Rayman påpekar på SvDs ledarsida konstaterar:

"Hastigheten tände varningslampor för hafsverk, men förslagen är snarare så självklara att man undrar varför de inte redan har genomförts. Ta till exempel förslaget om att via tester bedöma nyanlända barns kunskapsnivå och skolplacera dem med detta i åtanke. I dag, förklarade ministrarna, placeras nyanlända elever ofta i den årskurs de tillhör rent åldersmässigt, vilket blir ett problem om barnet har liten eller ingen skolgång bakom sig. Att komma ikapp klasskamraterna blir omöjligt och när man lämnar grundskolan är det med långt mindre än dess nio år i bagaget. ... Allt detta framstår som så självklart att man undrar om det är möjligt att det inte redan görs? Testar verkligen ingen kommun nyanländas kunskapsnivåer och placerar dem en årskurs lägre än vad åldern anger?"
---

DN

---

tisdag 8 maj 2012

Det är de dåliga skolorna som behöver åtgärdas...

I dagens SvD skriver Sanna Rayman om Skolverkets rapport om ökade skillnader mellan olika skolor. Jag har tidigare kommenterat detta och Ibrahim Baylans "lösning" att inte tillåta friskolor.

Rayman skriver bland annat:
"I en intervju i Ekot (4/5) är S-ledaren Stefan Löfven utmärkt tydlig om skolvalet. På frågan om det bör stoppas eller ändras svarar han nej. Däremot klurar han på om hur skolorna skulle kunna förmås att skapa mer blandade elevgrupper och då blir det rörigt. Dels undrar man hur rätt blandning ska uppnås utan att köra över åtminstone några barns fria skolval. Dels undrar man vilken av de olika segregationsfaktorerna som Löfven siktar på.

Han talar i ena stunden om sin barndom då han som arbetargrabb gick i skolan med företagsledares barn – det vill säga det socioekonomiska exemplet. Sedan talar han i ospecifika termer om att få in ”olika kategorier så att säga”. Vad avses här, tro? Föräldrars utbildningsnivå? Utländsk bakgrund? Eller är det kategorierna ambitiösa respektive mindre ambitiösa elever som behöver blandas? (Hur gör man förresten det utan att göra en ”sortering” som är långt hårdare än vad många socialdemokrater brukar hävda att tidiga betyg utgör?) "
Alltså fortsätter den socialdemokratiska "balansakten": skräm inte bort dem som är emot återställare men krama samtidigt dem som är emot alla förändringar. Man har inget lär och inget glömt. Det är alltså en  huvuduppgift för alliansen att peka på denna tvetungade talan - att ha kakan och samtidigt äta upp den...

Det gick inte bra för Mona Sahlin med ett parti som både ville det ena och det andra. Det gick inte bra för Håkan Juholt som med bombastiska uttalanden slingrade mellan olika ställningstaganden och kantade sin bana med halvkvädna tillbakataganden. Men ingen partiledare skulle kunnat klara en situation med en partistyrelse och ett verkställande utskott som uppenbarligen inte vågar ha en politik. I mina ögon framstår det som inkompetens i den högsta socialdemokratiska ledningen. Den tolkningen får man lätt intrycket att t ex Kjell-Feldt delar. En annan hypotes skulle kunna vara att en socialdemokratisk ledning cyniskt går ut med dubbla budskap för att tillfredsställa så många väljare som möjligt. Men varför skulle det lyckas som misslyckades så kapitalt i valet 2010.

---

måndag 7 maj 2012

Som ett brev på posten....

Egentligen snabbare än ett brev på posten! I dagens SvD skriver tidigare skolministern (S) Ibrahim Baylan 
"Nya skolor ska inte få öka segregationen"
 Vad socialdemokratin inte ser, det är den kommunala skolans ansvar - och därmed de lokala politikernas ansvar - att se till att de kommunala verksamheterna inte blir dåliga alternativ. Det är där den gamla trötta socialdemokratin återgår till att förbjuda de mer framgångsrika verksamheterna:

"Socialdemokraterna vill därför ge skolorna ett nytt uppdrag, där skolans huvudmän ska se till att grupperna i förskolan och skolan är socialt och etniskt heterogena. Vi vill också att skolor som bidrar till ökad segregation inte ska få tillstånd att starta. "
Man borde tänka tvärtom: hur ska vi verka för att de gamla skolorna blir mer attraktiva?

Och man kan vända på  resonemanget: om det är en dålig kommunal skola som är grunden för ökad segregation - ska den verkligen få fortsätta då??

Men det kanske är för mycket begärt av en gammal rörelse...


---

söndag 6 maj 2012

Skolverket åter på krigsstigen mot valfrihet

Skolverket förnekar sig inte. Nu har man konstaterat att det finns skillnader mellan skolor i olika kommuner. Därifrån kommer man snabbt fram till att det är den ondskefulla valfriheten som skapar orättvisor. Maria Ludvigsson konstaterar på SvDs ledarsida att "Skolverket gillar inte olika". Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund) hakar på och tar fram sin patentmedicin - förstatligande, men får motargument både av Maria Stockhaus, ordförande i utbildningsberedning vid Sveriges Kommuner och Landsting: "Staten löser inte skolans utmaningar" och Karin Svanborg-Sjövall ochEva Cooper vid Timbros välfärdsprogram konstaterar att "47 av Sveriges 50 sämsta skolor är kommunala":
"Sedan 1985 har staten haft möjlighet att ta till så kallad statlig tvångsförvaltning. Har en kommun grovt eller under längre tid misskött sig får regeringen enligt Skollagen, på kommunens bekostnad, vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristen. I det uppmärksammade fallet med Tolvåkersskolan i Kävlinge krävde en grupp föräldrar tvångsförvaltning, vilket avslogs av regeringen på Skolinspektionens rekommendation."
Maria Stockhaus konstaterar också på sin egen blogg att det finns skillnader även mellan olika klassrum i en skola:
"Det kommer att krävas förändringar på alla nivåer och en av Sveriges Kommuner och Landstings prioriterade frågor är bättre skolresultat.
SKL’s öppna jämförelser är ett sätt för SKL att ge underlag för förändring liksom den analys av öppna jämförelser som gjordes för ett par år sedan. I den analysen tittade man på ett antal framgångsrika kommuner och gjorde intervjuer på alla nivåer i de kommunerna och lyckades få fram ett antal framgångsfaktorer som sedan spridits till medlemmarna genom en skrift och genom seminarier i hela landet.
En viktig framgångsfaktor är höga förväntningar på alla nivåer och det gäller på kommunnivå såväl som i varenda klassrum. Vi behöver tydliga pedagogiska ledare som rektorer som är ute i klassrummen och som kan se till att tiden på skolan används på ett bra sätt så att inte lärare upplever att de har en bra arbetssituation. De goda exemplen finns och det är dags att lyfta fram dem även i den skolpolitiska debatten."

På Lidingö hade vi för flera år sedan en debatt när en friskola öppnade i närheten av en kommunal mellanstadie- och högstadieskola. Domedagsprofeterna spådde just den snara nedgången och fallet för den kommunala skolan. Men skolledning och lärare mötte utmaningen och har de senaste åren legat i toppen av Lidingös kommunala "skolliga". Detta är ett exempel på hur konkurrens faktiskt kan befrämja även de kommunala skolorna.

---

lördag 5 maj 2012

Finns skolan för eleverna eller för politikerna?

I veckan har vi fått lära att socialdemokraterna vill lösa skoltrötta elevers problem genom mer plugg.

I gårdagens SvD skriver MUF:s ordförande Erik Bengtzboe att det inte är rätt medicin - "förlängd skolplikt löser inte skoltröttas problem".

Den fråga främst socialdemokrater borde ställa sig är om teoretisk utbildning är det enda värdefulla? Förvisso är de som inte fullföljt gymnasieutbildning är mest utsatta för arbetslöshet, missbruk och kriminalitet. När Alliansregeringen började inför mer praktiska gymnasieutbildningar kom ett ramaskri från den samlade vänsteroppositionen - dessa utbildningar leder inte med automatik till behörighet att studera vid universitet och högskolor. Behöver varje invånare högskoleutbildning för att få ett jobb och klara sig? Och behöver man i så fall denna behörighet vid 19 års ålder eller kan man ha möjlighet att skaffa sig den behörigheten senare, när man starkare känner att man behöver den och kan klara av att skaffa sig den? Medan vänsteroppositionen menar att om inte alla bår igenom gymnasiet och sedan kan fortsätta med högskolestudier, då skapar man klyftor i samhället. Men samtidigt vägrar samma opposition att se de betydligt djupare och mer svårläkta klyfter deras egen politik leder till: avgrunden mellan dem som aldrig för jobb och dem som får jobb.

Bengtzboe uttrycker det så här:

"Vill vi se en lägre arbetslöshet bland unga måste det finnas plats för alla, även de som inte vill plugga mer. "


----

Paul Lindquist

onsdag 2 maj 2012

Därför är det inte klokt att fastställa tak för antal barn i förskolans barngrupper

Dagens kommunfullmäktige i Lidingö inleddes med en interpellationsdebatt där Lidingöcentern frågat om den styrande majoriteten kommer att verka för att införa strikta gränser för barngruppernas storlek.

Rune Nordström (FP) inledde med att presentera sitt svar och citerade även Skolverkets Allmänna Råd från 2005, där det fastslås att det inte finns vetenskaplig grund för exakta gränser. Lidingöcenterns Britt-Marie Lindblad gick vidare med fler frågor som jag faktiskt måste uppfatta som insinuationer om dålig kvalitet i stadens förskolor. Själv påpekade jag att exakta gränser inte kan sättas, eftersom förutsättningarna förändras under läsårt. Varje höst formeras nya grupper när det är relativt få barn. Den gruppen är väl inarbetad när det under våren kommer fler barn - och det möjliggör att man då kan ta in fler barn fram till sommaren. Det vore ett sämre alternativ att starta helt nya grupper, flytta barn och stöka till det, som Rune Nordström påpekade.

I mitt eget anförande påpekade jag också att den kunskapssammanställning som Skolverket hänvisar till och som jag tagit del av verkligen inte ställer upp gränser för barngrupper. I ännu högre grad än gruppstorlek är det förskolepedagogernas kompetens som är avgörande för barnens trygghet och utveckling. Förvisso är förskolelärare en "bristvara", men Lidingö Stad satsar på att barnskötare och fritidspersonal kan fortbilda sig till pedagoger förutom att man sedan flera år har en aktiv strategi för att rekrytera nyutbildade förskolelärare. Men sammanfattningsvis har Lidingö mycket bra och trygg förskoleverksamhet med kompetent personal som förmår att utveckla verksamheten. Som främsta exempel nämnde jag den nybyggda Torsviks förskola där man gått från 7 avdelningar med 15 barn till 3 avdelningar med 35 barn.

Sophia Barthelsson (M) vittnade som småbarnsförälder om bra förskolor och påpekade att Tor von Sydows (Lidingöcentern) begäran om enkätundersökningar till föräldrarna sedan flera år är rutin på Lidingö.


tisdag 1 maj 2012

Upp till kamp med gammal politik för gårdagens problem

Idag är det första maj och socialdemokratin har samlat mod och kraft för att föra fram sin politik. Men man bygger sin framtidsbild på återblickar och lösningarna är därför anpassade till dåtid.

Stefan Löfven skrev i fredags på Brännpunkt i SvD att "Stärkt välfärd ger fler jobb", men egentligen är det tvärtom: Fler jobb ger stärkt välfärd. Genom att fler kommer i arbete ges välfärden en större bas. Men välfärden får inte innebära bidrag i stället för arbete, sjukpensionering i stället för arbete efter förmåga.

Ingvar Carlson intervjuades i SvD den 28 april - och även där är det huvudsakligen bakåtblickar som gäller. I och för sig uttrycker Carlson enligt intervjun att

"Men jag är helt övertygad om att Erlander skulle vara mycket orolig om han sett sitt livsverk monteras ned, utan sakskäl och bara på grund av nyliberal ideologi. Det är ju vad Fredrik Reinfeldt gör även om han använder socialdemokratiska begrepp som täckmantel. Det folkhem och den välfärdsstat vi byggde upp håller han på att snabbt montera ned."
Men detta är ju inte riktigt sant - annat för en inbiten socialdemokrat. Påståendet att välfärden snabbt håller på att monteras ned är ju just politisk demagogi, inte fakta. Som exempel ligger det nära till hands att studera vårdköer som socialdemokratiska landsting varit duktiga på att bygga upp. I Stockholms Läns Landsting har tillgången till husläkare dramatiskt ökats framför allt genom nya moderaternas satsning på välfärd. Och från flera års väntetid på utredning hos logoped har vårdvalet lett till några veckors väntetid. Är inte detta bättre välfärd än socialdemokratisk politikerstyrda sjukvård som lett till dålig tillgång och i vissa fall långa köer?

Större intellektuell höjd anar man i Claes Arvidssons ledare i SvD 29 april. Arvidsson kommenterar Kjell-Olof Feldt bok En kritisk betraktelse – Om socialdemokratins seger och kris (Albert Bonniers förlag). Arvidsson gör följande analys:

"Lite hårdraget manar han partiet att degradera kommunikatörerna och istället göra plats för analytikerna (läs nationalekonomerna. Och visst har han rätt i att ”tilltron till socialdemokratins ekonomiska kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är”.
”Förslagen måste vara stabilt verklighetsförankrade, genomförbara och hållbara över tid”, manar Feldt i ett budskap som kan antas vara riktat till Stefan Lövfen, och pekar själv på fakta som man inte kan bortse från: alla är inte tillräckligt produktiva för att få jobb till avtalsenlig lön, LAS är ett problem, taket i A-kassan påverkar arbetsviljan.

Han lyfter också frågan med stort F. Om partiet vill slå vakt om socialdemokratins kärna – en väl fungerande välfärdsstat – måste sysselsättningen i privat sektor öka för att skapa de nettointäkter som behövs i stat och kommun."
Finns det någon intellektuell, framåtblickande socialdemokrat? Är det bara bakåtblickande nostalgiker som förläst sig på retorikmetodik?

Jag har senaste tiden träffat flera vanliga väljare som i och för sig anser att Alliansregeringen är den som gör bästa jobbet för Sverige och dess invånare, men som oroar sig för Socialdemokraternas framgångar i opinionen. Men när jag ställt motfrågan om vilka konkreta politiska frågor som socialdemokratin fört fram för att lösa dagens och framtidens problem blir de ställda. Det är fortfarande bara vältaliga löften utan konkret innehåll... Mona Sahlin hade rätt - problemet ligger i partistyrelsen och verkställande utskottets oförmåga att formulera en konkret och hållbar politik. Sahlin hade helt rätt när hon uppmanade hela partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande. Problemet var väl att det inte fanns några som kunde ersätta dem, för makthunger kan det väl inte vara fråga om?

---

Mats Gerdau, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Paul Lindquist

---