onsdag 13 juni 2012

Rapport från landstingets budgetfullmäktige

Igår började landstingets budgetfullmäktige. Den inleddes med en allmänpolitisk debatt i tre timmar och därefter upptogs den mesta tiden av trafikfrågor. Idag har de första sex timmarna ägnats åt sjukvårdsbudgeten och just nu diskuteras framtidens sjukvård.

Debattnivån har - från mitt perspektiv - varierat högst betydligt. Oppositionen ska förvisso opponera mot den styrande majoriteten, men det fanns betydande brister i logiken. Till exempel samlar man "fakta" från radio och TV - och finner på så sätt stöd för att Vårdval Stockholm leder till för mycket sjukvård för vissa grupper. Men man blev svaret skyldig när Filippa Reinfeldt krävde besked om vilka som skulle förvägras vård - och vilken vård som man på vänsterkanten finner onödig.

Vänsterpartiet tycks vara emot läkarbesök inom hälso- och sjukvården - förutom att tala om att andra yrkeskategorier är alldeles för förbisedda, så vill man ha de högsta taxorna för besök hos specialist (dit ska alltså bara de som har riktigt god råd få gå - inte fattiga barnfamiljer).

Landstingsfullmäktige är inte platsen för medicinska diskussioner, men när en politiker från talarstolen faststlår att tre besök för att ta bort ett födelsemärke är två för mycket. I min egen begränsade kliniska erfarenhet vet jag just att detta är vad som ofta krävs: (1) bedöma om det kan åtgärdas på en husläkarmottagning - och om det är ett födelsemärke eller något annat (2) besök med tid avsatt för desinficering, operation och omplåstring samt (3) återbesök för besked om patologisk undersökning av det som tagits bort (katastrofalt att ta per telefon eller brev OM det visar sig vara elakartad cancer) - samt kontroll att såret läker rätt. Men det är ju bara medicinskt och inte politiskt synsätt...

---




söndag 10 juni 2012

Radiojournalistik i blindo

I dagens radioprogram Kaliber diskuterades vårdvalet och inte helt förvånande kom en hel del mycket kritiska synpunkter fram. I rättvisans namn måste nämnas att betydelsen av ökad valfrihet i viss mån kom fram. Men det som faktiskt chockade mig var det mantra som upprepades: det är fel att de som har bättre förutsättningar kan få bättre vård. Det är alltså fel att man kan få bättre vård - det är inte fel att man fortfarande kan få sämre vård i Sverige? Varför förmår man inte se kritiskt på vilka budskap som pumpas ut?

Är det fel att kunna få bättre vård? Ska man precis som vad gäller vinster förbjuda bättre vård? Ska vårdens kvalitet begränsas för att skapa rättvisa?

Vet man att vårdens kvalitet var bättre före vårdvalets införande? Hur vet man vilken kvalitet vården hade förr, när man bara mätte om budgeten hölls eller ej?

Det korrekta svaret är att vi befinner oss i en tid när vi måste omvärdera vad skattepengarna ska gå till - en icke kvalitetskontrollerad vård där patienterna är hänvisade till vart politikerna skickar skattepengarna.

Förr visste vi inte vilken vård invånarna fick för skattepengarna. Nu är vi i inledningen av en ny tid, där vid börjar lära oss hur uppföljningen ska gå till.

Socialstyrelsens utredning som visar att problem i äldreomsorgen inte har med ägar- eller driftsform talar sitt tydliga språk: det är uppföljningen som spelar roll.

---

 

Fortfarande inget besked från (S)

Av en debattartikel i dagens SvD framgår att den tidigare S-märkte statssekreteraren och biträdande statssekreteraren Stefan Stern är starkt oroad av att socialdemokratin inte klart tagit ställning för de valfrihetsreformer som kommit till de senaste 20 åren.

"De problem som finns i välfärdssektorn hanteras bäst politiskt av nationella kvalitetskrav lika för alla utförare, med system för uppföljning och kvalitetsjämförelser. ”Vinstförbud” eller ”återinvesteringskrav” löser ingenting, utan skapar nya problem och ger incitament till mindre transparens och kortsiktighet.
...
Det råder ingen tvekan om att ett förbud mot privata aktörer i välfärdssektorn kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet. Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom Social- demokratin och LO lyckas tvinga Löfven och den nya partiledningen att gå till val som systemkramare snarare än medborgarnas företrädare. För mig står det klart att det finns en rad tunga skäl, både sakliga och strategiska, som talar för att utveckla den svenska modellen – i stället för att gå till val på att utmana den."
 Frågan är alltså: vilken väg väljer S? Vänsterpartiet har redan valt den reaktionära och Miljöpartiet är på väg in i otydlighetens dimma för att slippa konfrontera sin egen vänsterflygel.

---

lördag 9 juni 2012

Fokus på förbud eller kvalitet - vad ska vara skolpolitikens mål?

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt skriver på SvDs debattsida att
"Det borde vara en självklarhet att ansvaret för barn och ungdomars utbildning inte ska ges till aktiebolag på jakt efter vinst."
Vidare kritiserar han Miljöpartiets i och för sig ganska förvirrade ställningstagande i SvD tidigare i veckan- man vill både blidka sin egen vänsterfalang ("Huvudregeln ska dock vara att det överskottet ska återinvesteras i verksamheten och inte hamna i ägarnas fickor. Syftet med att driva skolor får aldrig vara den egna plånboken."). Men samtidigt vill man inte stöta sig med mindre dogmatiska socialister inom MP - man talar om att kvaliteten ska vara central samtidigt som vinst inte ska få delas ut till ägarna.

Det finns ett centralt problem med både Vänsterpartiets och med Miljöpartiets ställningstagande. I båda fallen är det vinstutdelning till ägarna det man ägnar kraft och retorik. En kommunal skola som presterar dåliga resultat och kräver mer och mer av pengar ur skattebetalarnas plånböcker kommer inte med i resonemanget, efter som ingen vinst delas ut till "ägarna".

Om en privat driven skola presterar kvalitet och får pengar över att dela ut till ägarna - vad kan man då säga om en kommunal skola som får samma medel men som inte presterar samma kvalitet. Ska vi då jaga vinstutdelningen eller kvalitetsbristen? Där blir den förenade svenska vänstern svaret skyldig! Orsaken är att man siktar in sig på lättköpta poänger i ett smalt socialistiskt perspektiv. Men det är inget som gynnar de elever som går i svenska skolor med bristande resultat.

Avslutningsvis är det skönt att som lokal skolpolitiker på Lidingö kunna säga att alla våra skolor presterar bra, att alla skolor och förskolor - fristående som kommunala - arbetar med att utveckla kvaliteten hela tiden. Det är den starkaste garantin för en bra skola - inte frågan om eventuella vinster.


---