fredag 5 april 2013

Att angripa symtomen eller roten till segregation i skolan

I ett nytt inlägg på SvD Brännpunkt hävdar en annan grupp in Kungliga Vetenskapsakademin att den svenska skolans problem är ökad segregation till följd av ökad valfrihet. Uppenbarligen är det inte samma grupp som tidigare skrev ett debattinlägg utan det aktuella inlägget är försett med fler vetenskapliga referenser.

Det finns flera saker i denna artikel som förbryllar.
... Trumberg (2011 i en rapport från Örebro universitet) finner att ”det har vuxit fram en skiktning mellan olika skolor där främst elever från familjer med ett högt kapitalinnehav, genom valfriheten, har fått utökat utrymme att bevara och skydda sitt ackumulerade kapital. Det är också de som, också enligt tidigare forskning, mest frekvent utnyttjar möjligheten att välja skola. Att valfriheten skapar segregationsprocesser mellan skolorna är ett faktum.”
Trumberg ser uppenbarligen, av citatet att döma, att det friare skolvalet utgör ett medel för vissa elever att bevara och skydda sitt ackumulerade kapital! Den valda terminologin leder mest tankarna till marxistiskt tankegods, mer än ett försök att objektivt beskriva verkligheten. Även om det främst är elever från familjer med god ekonomi som väljer andra alternativ än närmaste kommunala, så innebär faktiskt 90-talets reform att elever från familjer begränsade ekonomiska resurser  har lika stor möjlighet att välja andra alternativ än närmaste kommunala skola.

Det logiska felslut KVAs kommitté för skolfrågor gör är att man med medicinen att strypa valfriheten inte angriper problemets rot, utan dess symtom. Och med symtom menar jag inte den marxistiska tolkningen att elever bevarar och skyddar sitt ackumulerade kapital utan att många familjer väljer att flytta från vissa skolor.

Att behandla roten till problemet med ökad segregation kan inte vara att minska valfriheten, utan att förbättra kvaliteten i kommunala skolor med dåliga resultat. Medicinen är då inte att öka resurser, lärarkvoter eller andra kvantitativa mått, utan att på allvar stärka dessa skolors pedagogiska ledning och lärarnas kompetens. Allliansregeringen satsar på lärar- och rektorslyft, kommunerna som huvudmän måste konkret ta itu med den reella ledningskompetensen i skolor med dåliga resultat.

På Lidingö har vi nyligen haft ett snabbt ökande problem med kvaliteten i en av öns gymnasieskolor. I detta fall var det inte fel på skolans ledning, lärare, elever eller undervisningen, utan ett problem med allt färre ungdomar i gymnasieålder och att fler och fler valt gymnasieutbildning utanför kommunen. Utan åtgärd skulle detta lett till en katastrofal resursbrist för åtminstone den ena av de två gymnasieskolorna. Våra lokala missnöjespartier, Centern och Lidingöpartiet, har på olika sätt verkar för denna linje eller för att låta högstadieelever ta kostnaderna för tomma lokaler och försämrad undervisning. Majoriteten (M+FP+KD) tillsammans med Miljöpartiet tog det nödvändiga beslutet att låta de två kommunala gymnasierna gå samman till en enhet med omkring 900-1000 elever. Dessa elever kommer att få ett bredare kursurval än något av de två tidigare mycket små gymnasieskolorna kunde erbjuda. Detta är ett exempel på kommunalt ansvarstagande när valfriheten och demografin skapar problem för kommunala verksamheter. Vi lokalpolitiker har ett ansvar för att de elever som väljer de kommunala skolorna får utbildning av hög kvalitet.

---

Inga kommentarer: