söndag 21 juli 2013

Överdrifter mår ingen bra av

I SvD skriver Malin Appelgren (KD) och Christian Ekström-Sörlie tendentiöst om förskolans eventuella negativa effekt på ungas psykiska hälsa. Förvisso har författarna en poäng i att små barn - av all kunskap som hittills inhämtats att döma - under de första åren har ett starkt behov av nära kontakt med ett fåtal vuxna, vilket under slutet av 1900-talet oftast inneburit föräldrarna.

Utifrån detta drar man sedan mycket vida slutsatser.
"Vi har alltså tre oomtvistade företeelser: ökande psykisk ohälsa bland ungdomar, allt fler barn som i tidig ålder separeras från sina föräldrar för att börja förskola samt det faktum att barns bristande anknytning riskerar att bidra till psykisk ohälsa senare i livet. Om vi lägger ihop dessa företeelser blottlägger vi en fråga: Kan det finnas ett samband?"
Det första man kan ifrågasätta, är i vilken grad den ökande psykiska ohälsan är tidsmässigt kopplat till hur tidigt barnkullar börjat i förskola...

Det andra är om tidig start i förskola leder till bristande anknytning till vuxna, dvs att barn inte kan knyta an till andra vuxna i deras tillvaro...

Det tredje är det ännu mer uppseendeväckande påståendet att barnen "separeras från sina föräldrar". Denna term brukar användas när barn och föräldrar skiljs åt och därefter inte träffar varandra alls. Jag kan inte se detta som annat än tendentiöst - en överdrift för att skapa stämningen av övergivna barn...

Det fjärde är att man frågar om det kan vara ett samband - medan man borde fråga om det finns ett orsakssamband! Och då måste man kunna visa att den tidiga starten i förskolan är mycket vanligare bland unga med psykisk ohälsa jämfört med unga utan psykisk ohälsa och att den tidiga starten verkligen givit bristande anknytning till vuxna.

Vad innebär då start i förskoleverksamhet? En inte ringa andel barn börjar inte i vad de flesta menar med förskola vid ett års ålder även om föräldrarna börjar arbeta. Glöm inte det som nu ingår i "pedagogisk omsorg" och som tidigare kallades familjedaghem eller ännu tidigare dagmamma. Där var det just mindre grupper av barn med en och samma vuxna - något som givit många barn en trygg tillvaro under de timmar föräldrarna arbetat - en form av anknytning till vuxna som inte kan förringas. Denna typ av verksamhet svarar väl emot just studier av barn upp till 2-2½ års ålder och deras större behov av trygg kontakt med några få vuxna. Något äldre barn utvecklar mer och mer behov och nytta av att umgås med andra barn.

Överdrifter mår ingen bra av, varken små barn, äldre barn eller vuxna. Det är förvisso av vikt att undersöka om det finns ett orsakssamband mellan ökande andel vuxna med psykisk ohälsa och barns uppväxtförhållanden. Men det räcker inte med bara samband och förledande påståenden om separation av barn från föräldrar.

---

2 kommentarer:

norah4you sa...

Tyvärr är det inte så att Barn- och Ungdomars utveckling så som t.ex. lärare får lära in, något som når politiker eller ens media.

Sett ur Barn- och Ungdomars utveckling, så är det ingalunda lämpligt att barn under två år är i större grupper. Med större grupper menas då större en familj. Därför var det bra så länge det fanns dagmammor. Mindre antal barn och inte alla i samma åldrar.
Detta är något som gäller rent generellt läs Comte, Herbart, Piaget, Vygotsky, Montessori, Steiner m.fl.

Att tala om pedagogik i yngre åldrar, under 5 år, i grupper som är större än 8-10 är att tala utifrån okunskap om hur Barn utvecklas, skapar sin identitet samt behovet som varje barn har av att få utvecklas i sin egen takt.

Orsakssambanden har utretts i många länder speciellt redan under 1970-talet. Tyvärr, jag är moderat, så var det vänsternissar som ofta använde sig enbart av sociologiska metoder (en del av dem bra andra mindre bra) som var de som var aktiva här i Sverige.

Det är alltså inga överdrifter som Appelgren och Ekström-Sörlie kommer med. Verkligheten är den att det som lärare får skörda i grundskolan till stor del beror på detta inom lärarkretsar redan före år 2000 välkända faktumet att barn blir oroligare när alla inte får den möjlighet som barn behöver de första åren till lugn och ro samt att få utvecklas i sin egen takt.

Lars Björndahl sa...

Hej Norah!
Jag vidhåller att det finns klara överdrifter i vad som skrevs i artikeln på Brännpunkt i SvD. Det finns delar i din kommentar som jag faktiskt måste kommentera. Det verkar som om du anser att jag skulle sakna insikt i barns och ungdomars utveckling eftersom du klumpar ihop politiker och media som en okunnig massa. Men som politiker kan man ju ha en annan professionell kunskap bakom ställningstaganden i sådana frågor.
I mitt blogginlägg påpekar jag ju vikten av att undersöka det som författarna nämner: vikten av att utvärdera. Vad jag som naturvetenskapligt skolad forskare vänder mig emot det är den typ av formuleringar, där man - baserat på ytterst osäkra och vaga statistiska uppgifter - ger sken av att det redan finns ett etablerat samband mellan tidig barnomsorg och psyisk ohälsa.

Jag är också moderat - inte tyvärr - och har i flera år arbetat hårt på Lidingö för att de familjedaghem som finns på Lidingö ska kunna finnas kvar. Tyvärr har de föreskrifter som kommit från det folkpartistiskt styrda Utbildningsdepartemententet gjort det allt svårare av rent formalistiska skäl. Av min erfarenhet av en tidigare folkpartistisk ordförande i Barnomsorgsnämnden på Lidingö, numera statssekreterare i nämnda departement, är jag starkt oroad avseende familjedaghemmens fortlevndad och därmed möjligheten för de familjer som önskar mindre gurpper för de yngsta barnen och en tät och kontinuerlig kontakt med en vuxen.
Men därmed inte sagt att det med automatik innebär att förskolans småbarnsgrupper skulle leda till psykiska besvär för barnen senare. Det handlar om så mycket mer än formen - vilket innehållet är och hur väl fungerande miljön är, det är viktigare än den formella formen.