tisdag 27 augusti 2013

Om olika former av läxhjälp


I dagens SvD höjs flera röster mot privat läxhjälp. Tyvärr blir det huvudsakligen angrepp mot att RUT går att använda för föräldrar som vill ha hjälp för att stödja sina barns utveckling i skolan.

Det förekommer förvisso kommentarer som pekar på att problemets kärna inte är förekomsten av privat läxhjälp, utan föräldrar som saknar intresse eller förmåga att aktivt stödja sina barn – och att skolan har en uppgift att ge dessa barn likvärdiga förutsättningar för att ha framgång i sin skolgång.

Det är med denna bakgrund Lidingö Stad håller på att införa läxhjälp i alla stadier. Inte för att det skulle vara fel att föräldrar själva vill välja och påverka hur barnen får läxhjälp. Men de som är kritiska mot privat läxhjälp borde tänka en gång till. Vad innebär RUT för de föräldrar som vill att barnen ska få hjälp i sitt eget hem? Jo, det innebär att betydligt bredare grupper än de allra rikaste kan kosta på sig detta – och att de som utför tjänsterna inte ingår i den ”svarta” sektorn av ekonomin.

Människor är olika; det gäller även skolbarn. Läxhjälp behövs i olika former. Om RUT innebär att somliga elever får hjälp utanför skolan, innebär det faktiskt att skolornas resurser kan fokuseras för de elever som inte får samma stöd hemifrån, oavsett som avsaknaden av stöd beror på bristande resurser eller bristande intresse.

Diskussionen påminner om 1970- och 1980-talens diskussion om privat sjukvård: det var fel att ”betala sig förbi kön”. Även om man hade råd att betala sin höftledsoperation skulle man i socialdemokratins kö-samhälle bli kvar i kön – trots att köerna blev kortare tack vare att somliga själva köpte sig ur kön.

En invändning som ofta framförs mot privat läxhjälp inom RUT är den subvention som ges. Men detta måste ju ses i perspektivet att tjänsten i detta system blir ”vit”. Hur mycket läxhjälp betalades ”svart” innan det blev en del av RUT?

---

SvDSvD

---

måndag 26 augusti 2013

Lidingöpartiets olika ansikten i skolfrågor

I en interpellation ifrågasatte Lidingöpartiet hur förskolor och skolor sköts på Lidingö. Det första insinuanta inslaget är påståendet att Gångsätra gymnasium skulle lagts ner under mycket märkliga former. Frågan är då hur Lidingöpartiet anser att en fråga ska utredas och beslutas. I själva verket har Utbildningsnämnden under flera år informerats så gott som månatligen om Gångsätras ekonomiska bekymmer och alla åtgärder skolledning och förvaltning vidtagit för att förbättra situationen. När detta visat sig utan tillräcklig effekt beslut en enig Utbildningsnämnd i december 2011 att utreda hur en sammanslagning skulle kunna göras. Vid nämndens sammanträde i april 2012 gavs en muntlig redogörelse för huvuddragen i utredningsresultatet och att beslut skulle fattas på nämndens ordinarie sammanträde i juni samma år. Vid det senare sammanträdet yrkade Lidingöpartiet på avslag, det vill säga att man inte ville göra något alls, trots att det skulle innebära årliga underskott i storleksordningen 12 miljoner kronor. Avslagsyrkandet gav inget som helst alternativt förslag till hur de stora underskotten skulle klaras av. Om det var något som var märkligt, så är det Lidingöpartiets ställningstagande att fortsätta med enorma ekonomiska underskott, som skulle leda till konkurs för det kommunala gymnasiet eller åtminstone drastiska kvalitetssänkningar. Den politiska majoriteten var inte beredd att offra kvaliteten, men Lidingöpartiet tyckte det var den bästa lösningen.

Som bevis för alltför stora barngrupper hänvisas till en artikel i Svenska Dagbladet, men inte till aktuella data från Lidingö - data som är tillgängliga för Lidingöpartiet som är representerat i Utbildningsnämnden.

Vidare hänvisar man till insändare i lokalpressen. Det är förvisso ytterst beklagligt att personal vid Lidingös kommunala skolor upplever situationen så negativ som den citerade insändaren ger uttryck för. Åtminstone vad avser anställningsstopp är det uppenbart att insändarskribenten inte haft korrekt information. Det är allvarligt att anställda i verksamheten inte nås av korrekt information och ett tillstånd som vi moderater i Utbildningsnämnden tar mycket allvarligt på.

Men sammanfattningsvis, om Lidingöpartiets politik varit rådande skulle de kommunala verksamheternas ekonomi varit betydligt värre än vad den är. Men sådana petitesser bekymrar knappast Lidingöpartiet.

---

söndag 25 augusti 2013

Socialdemokratin har inget fokus på skolans stora problem

I dag har Stefan Löfven hållit sitt sommartal och enligt alla referat är hans stora förslag om skolan att skapa lagar så att kommuner som inte vill ha konkurrens ska kunna hindra etablering av friskolor.

Förvisso är det ett problem när skolor går i konkurs, men det är långt ifrån det största problemet för svenska elever och föräldrar. Det allra värsta är de skolor som sviker sina elever genom otillräckliga kunskaper, ofullständiga betyg och krossat självförtroende. Undersökningar visar att det inte är de totala resurserna som spelar roll, utan det pedagogiska ledarskapet och lärarnas förmåga som avgör mer än socioekonomiska faktorer. Kommuner där politiker i stället för pedagogerna utformar skolornas arbete har betydligt sämre resultat än kommuner där professionen leder det pedagogiska arbetet.

Men detta ser inte Löfven och socialdemokraterna. Där är det friskolorna som är det helt avgörande hotet mot eleverna. Men det är väl skönt för de partivänner som lokalt styr och ställer med kommunala skolor i stället för att låta skolledningarna leda arbetet och låta lärarna vara lärare - om dessa kommunalpampars inflytande kan utökas till att hindra besvärande konkurrens, dvs skolor dit missnöjda familjer kan vända sig, då har invånarnas makt beskurits till förmån för politikers inflytande. Offret för detta slags "demokrati" är elevernas kunskap och därmed deras framtid. På sikt är det även hela Sveriges framtid som står på spel.

Det verkar som om isolationisterna inom S blir allt framgångsrikare; de som på 80-talet ville förbjuda innehav av parabolantenner för att skydda svenska folket från osunt inflytande. Nu ska politiker skydda folket från verksamheter som kan tillåta elever att gå i annan skola än den kommunala.

---

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet

---

lördag 24 augusti 2013

Socialistiskt experiment rann ut i sanden

I veckans nummer av Dagens Medicin rapporteras att ett initiativ från föreningen Socialistiska läkare gått i kvav. Idén, som kom upp redan 2011, var att skapa en kooperativ vårdcentral som en protest mot de privata företag som driver vårdcentraler enligt avtal med respektive landsting.

På föreningens hemsida kan man läsa om höga ambitioner och socialistiska demagogi från 2011 och 2012, men föreningen Socialistiska läkare förefaller inte längre vara inblandad och det har blivit helt tyst. På Facebook-sidan har inget meddelats sedan vintern 2012.. Vad hände? Enligt Dagens Medicin 21 augusti 2013 har man kommit fram till att projektet var ogenomförbart.

I princip är väl inte personalkooperativ fel, men det verkar alltså som om den socialistiska basen inte fungerar. Vi som inte är troende socialister är inte helt förvånade.

---

Otydligt om ökad frihet i kommunal omsorg

I dagens DN presenterar KD tankar om att luckra upp socialtjänstlagens krav på bedömning av behoven av skattesubventionerad omsorg.

På många sätt är tanken ytterst tilltalande - den enskilda individen bedömer själv sina behov och väljer utförare som kan lösa behoven. Att minska den enskildes beroende av ett myndighetsbeslut är i högsta grad eftersträvansvärt - att inte behöva stå med mössan i hand och underdånigt ta emot kommunaltjänstemannens beslut.

Ett problem som skribenterna mycket snabbt glider över är frågan om det kan leda till överutnyttjande. Den frågan uppkommer alltid när konsumenten inte står för hela kostnaden. Å andra sidan är det inte önskvärt att friheten att beställa tjänster för viktiga behov bara skall vara förbehållna individer med tillräckligt god ekonomi. Därför är skattesubventionering det etiskt mest korrekta och då finns oftast ett skäligt behov att kontrollera att bidragen inte missbrukas.

Men man kan ju dra vissa paralleller med sjukvård - den som mår dåligt eller är orolig för sin hälsa kan ju söka sjukvården utan att först få behovet godkänt av en myndighetsperson. En eventuell utredning och behandling i sjukvården görs sedan - i bästa fall - i samförstånd mellan sjukvård och patient, inte efter myndighetsbeslut.

När nu KD föreslår att kommuner ska ges rätt att kunna erbjuda kommunal omsorg utan myndighetsprövning av behovet, så är både omfattning och konsekvenser mycket vaga. För eventuellt överutnyttjande hänvisas till att "Erfarenheter från kommuner som tillämpat liknande system indikerar inte heller några ökande kostnader, ...". Som kommunalpolitiker finns det även skäl att hissa varningsflagg: "Slutligen innebär förslaget en möjlighet och inget krav på kommunerna eftersom kommunen väljer själv om den vill tillämpa modellen." Detta brukar innebära att det finns en påtaglig risk för ökade kostnader för kommunerna, men att staten inte har för avsikt att kompensera för kostnadsökningar. Och det talar emot slutsatsen några rader ovanför: "Det finns invändningar mot att införa minskad biståndsbedömning, där risken för överutnyttjande av offentligt finansierade insatser nämnts. Vår bedömning är att någon sådan risk inte föreligger.".

Sammanfattningsvis finns det mycket sympatiskt i förslaget, men omfattning och konsekvensbeskrivning för skattebetalarna behöver belysas bättre. Det räcker inte att staten friskriver sig från en kommande kostnadsexplosion.

---

fredag 23 augusti 2013

Konsekvent kluven tunga från S

Säga vad man vill, men Socialdemokratin uppträder i varje fall konsekvent. Sedan flera år har man ju - i brist på en konsekvent linje i politiken - excellerat i att alltid ha minst två uppfattningar.

Nu senast gäller det om man tänker återställa Alliansregerningens skattesänkningar. Partiledare Löfven säger att man inte ska höja skatterna om man vinner valet, andra företrädare, såsom VU-medlemmen Morgan Johansson och flera andra är helt emot att man efter en eventuell valseger inte raskt ska höja skatter som Alliansen har sänkt. Och den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson har upprepade gånger yttrat "vi ska inte gå till val på att höja skatter". Men eftersom det har upprepats så är det svårt att tolka detta som annat än ett löfte att man inte ska lova att höja skatten under valrörelsen. Som ordföranden i Riksdagens sinansutskott, Anna Kinberg Batra,  påpekar - alla löften om ett Bidragssverige istället för ett Välfärdssverige med jobb om S vinner valet kräver kraftigt höjda skatter. Men om man höjer dem efter valet har Magdalena Andersson inte svikit sitt ord. Bara de svenskar som missuppfattat henne och trott att hon menade att skatterna inte skulle chockhöjas bara för att man inte haft det som ett vallöfte.

---

SvD, SvD, SvD
---

Med den svenska avundsjukan som standard

I veckan har det varit riksdagsdebatt om OECD rapporten från i våras. Vänstern hävdar med denna rapport som stöd - eller rättare sagt med vissa delar av rapporten - att orättvisorna har ökat i det svenska samhället. Men - som flera påpekar - från vänsterhåll tar man inte in hela rapporten, framför allt inte delar som (1) visar att de med lägsta inkomster inte fått det sämre - det är i högre inkomstskikt som inkomstspridningen ökat samt (2) den största förändringen kom under en S-regering som styrt med stöd av vänstern...

På motsvarande sätt upplevde jag den radiodiskussion som Ulf Kristersson hade i veckan angående ökande korta sjukskrivningar; medan ministern dels visade att han tog varningssignaler på allvar och dels påpekade behoven av fördjupade undersökningar av orsakerna. Men från oppositionshåll (här Miljöpartiet) visste man redan orsakerna: deltidsarbete, ojämställd arbetsmarknad, äldreomsorgens organisation, ansvar för familj och hem (kvotering av föräldraförsäkringen skulle lösa problemen...). Det känns oerhört betryggande med en så intellektuellt inriktad socialförsäkringsminister som Ulf Kristersson - må han få fortsätta flera år till!

---

SR, DN, SvD, DN

---

söndag 11 augusti 2013

Jan Björklund och Folkpartiet gör det för enkelt

Det rapporteras nu att Jan Björklund upprepat sitt och Folkpartiets mantra att skolan ska förstatligas. Motiveringen ska vara att kommunaliseringen misslyckats. Visserligen har en utredning tillsatts men Björklund har redan bestämt sig för vilken slutsats den ska komma fram till.

Det är olycksbådande både för den svenska skolan och för den svenska demokratin.

Det var så mycket mer skada som socialdemokratin gjorde på  skolan. Förvisso finns det många kommuner som inte levt upp till de krav som med alla rätta kan ställas på modern skola i Sverige. Men det finns ju många kommuner som lyckats bra.

Undersökningar har ju visat att det inte i grunden är de ekonomiska resurserna som är avgörande - kommuner med lika förutsättningar kan ändå ha mycket olika resultat. Och då är det inte mängden pengar som satsar som avgör utan andra faktorer, främst lärares kompetens och skolledares förmåga att leda. De kommuner som lyckas sämst, är de där de lokala politikerna inte ger professionen chansen att leda verksamheten.

Till detta kommer att Skolverket inte övertygat i sina politiskt motiverade kampanjer om socioekonomiska förklaringar till skillnader mellan kommuner, utan att ta hänsyn till såväl internationell som inhemsk kunskap om mer avgörande faktorer. Detta gör det svårt att se en mer statlig inblandning i skolan som något annat än en återgång till gångna decenniers flum.

Jan Björklunds istadiga tro på förstatligandets välsignelse förefaller även utgöra ett kraftigt underkännande av de övriga viktiga beslut om skolan som Alliansregeringen tagit, däribland:
- stärkt lärarkompetens och ökad status genom förbättrad lärarutbildning, införande av förstelärare och lektorat
- skiljandet mellan Skolverk och Skolinspektion
- införande av betyg tidigare i grundskolan och utökat antal betygssteg
- lärlingsutbildning och möjligheten att genomgå yrkesutbildning i gymnasiet utan krav på högskolebehörighet

Jan Björklund verkar mest se till organisatoriska frågor och mindre till individerna i skolan: elever och lärare. Moderat skolpolitik handlar mycket mer om hur professionen kan ges bättre möjlighet att utveckla skolan, hur nya former kan skapas för att på nya sätt - i varje fall från svensk horisont - utveckla skolans stöd och stimulans till alla elever.

Men Socialdemokratin vädrar uppenbarligen morgonluft. En ny lekkamrat i den sociala ingenjörskonstens fina salonger: idag föreslår S att Stat och Kommun ska reglera etableringen av friskolor. Förvisso är det upprörande hur vissa skolor har misskötts, men lösningen är inte den sortens inflytande från kommuner och stat. Men det är Socialdemokratins djupt rotade motvilja mot valfrihet - gärna valfrihet efter att byråkrater och politiker begränsat valmöjligheterna. Stärk gärna Skolinspektionens kompetens i företagsekonomiska frågor. Och bedöm kommunala skolor efter samma måttstock!

Om något förstatligande ska vara berättigat, så måste det vara de kommuner där man inte klarat av att ge professionen tillräckliga förutsättningar. Låt de välskötta kommunerna fortsätta sitt framgångsrika arbete!

---

SvD, DN, Expressen, Aftonbladet, SvT, Sveriges Radio

fredag 2 augusti 2013

Kattrakande och ineffektivt använda resurser i sjukvården

I dagens SvD skriver riksdagsmannen, läkaren och professorn Finn Bengtsson klokt om resurser till sjukvården - att statliga stimulansmiljarder har temporär och begränsad effekt, som svar på ett tidigare inlägg av docenten och överläkare i Skåne Mikael Eriksson. Den senare föreslår en vårdplatsmiljard för att stimulera landstingen att undanröja vårdplatsbristen. Reaktionen är förståelig - när akut sjuka patienter inte kan beredas rimlig vårdplats på de stora sjukhusen är något fel. Men Finn Bengtssons invändning är klok - en sådan insats kan bara ha temporär effekt och man kan fråga sig hur ett mer eller mindre tillfälligt tillskott på mindre än 1 procent skulle kunna ha någon större effekt på lång sikt. Bengtsson pekar på bristande samarbete mellan försäkringskassa och landsting som en väsentlig faktor till att motsvarande rehabiliteringsmiljard haft mindre än avsedd effekt. Därför förordar han gemensam huvudman för sjukvård och försäkringskassa, statlig eller landstings-ledd spelar mindre roll enligt Bengtsson - det väsentliga är gemensamt huvudmannaskap för att minska kattrakande, manipulerande och andra effektivitetssänkande aktiviteter.

Det leder mig osökt in på egna och kollegors erfarenheter av dagens sjukvårdsadministration i Stockholm - och då i synnerhet de stora sjukhusens kliniker. I veckan har Stockholms kapacitet för förlossningar diskuterats. Det är uppenbart att nuvarande kapacitet inte räcker till - men att bara hänvisa till politiken är att göra problemet väl enkelt. Det lär till exempel vara så att en klinikledning i panik försökt hindra barnmorskor att ta ut sin semester i enlighet med lagar och avtal semester verkar inte vara situationen vuxen. Men det är ju lätt att skylla allt på politiker för att slippa ta eget ansvar...

Jag har påpekat det tidigare: den sjukvård som utförs inom landstinget och privata verksamheter är till helt övervägande del av mycket god kvalitet, men i varje fall inom landstingets egna enheter finns det byråkratiska överbyggnader som skapar extra kostnader - eller till och med bryter mot landstingets regler och vårdprogram för att "fixa" intäkter. Läkaresällskapets tidigare Generalsekreterare för Riksstämman, Nils Conradi, har mycket träffande beskrivit svenska landstings generella organisatoriska uppbyggnad som historiskt-militärisk med General (Direktör), staber, divisioner, enheter osv. Till detta kommer mycket ensidig kommunikation uppifrån ner till fotfolket som möter patienterna. Däremot är kanalerna åt motsatt håll i alltför många fall igenstängda - mellanchefer som gör allt för att tillfredsställa högre chefer vill inte föra "obehaglig" information vidare uppåt. Det har till och med förekommit att fotfolk som har från chefen avvikande uppfattning stämplas som "illojal" eller till och med tillfrågas om de har "psykiska problem". En sådan organisation sätter inte patienten främst, alla vackra visionsord till trots. Dessutom skapas onödiga kostnader utan att förbättra vård genom att vårdpersonalen blir frustrerad och inte sällan utbränd. Fråga gärna landstingets företagshälsovård - Previa - hur de stora sjukhusens medarbetare mår!

Men visst finns det även politiska problem. Ett av dem illustrerades i veckan av ett inlägg från Miljöpartiet. Det är visserligen lovvärt att man vill verka för förbättrad förlossningsvård, men i det aktuella förslaget att införa en trygghetsgaranti bidde det inte ens en tumme! Men istället för att trolla fram fler barnmorskor och fler förlossningsplatser vill man satsa på att fler barnmorskor ska ha tid att föra lugnande samtal med blivande mammor (som oroar sig för att behöva åka utanför länet för att föda). Miljöpartiet förefaller vilja lösa behovet av förlossningsplatser genom lugnande samtal. Men det räcker inte med det. MP "föreslår därför att landstinget finansierar den kostnad som uppstår, genom en särskild doulapeng". Men snälla nån - det är inte att finansiera en sådan peng, det är hur man administrerar utbetalningen. Varifrån ska pengar komma? Från kollektivtrafiken, eller vilken annan verksamhet ska dras ner? Eller ska skatten höjas - och hur mycket i så fall?

---

SvD

---